Nu har det gått lite mer än 3 månader sedan Heli kom till Världen. Att det blev just en Heli var inte helt självklart , men väldigt ändå när man tänker efter. Kommer ett inlägg om detta med så småningom.
Nu vidare till förlossningen. Det var ju länge högst oklart om jag skulle få möjligheten att föda vaginalt eller om hon skulle få komma ut med planerat snitt. Sista besöket hos min förlossningsläkare såg man att hon var 23% större än normalt, men han trodde att hon var större ändå då det var lite klurigt att mäta. Han gav mig en lucka på ett par dagar att föda vaginalt och tid för en eventuell igångsättning. Funkar det inte med igångsättning så blir det planerat snitt senast veckan efter.
Dagen för eventuell igångsättning kommer och jag har haft väldigt mycket sammandragningar och förvärkar, så hoppades på att jag hade öppnat mig lite mer. Eftersom jag var snittat en gång innan ville man inte starta igång det hela med läkemedel så min möjlighet var att tappen skulle vara så pass öppen att man kunde ta hinnorna så vattnet gick och därigenom sätta igång förlossningen. Tyvärr hade jag inte öppnat mig och det fanns ingen möjlighet att ta hinnorna. Lite snopen och mycket besvikna (det rullade en och en annan tår) fick vi ta vår fullpackade bil och åka hem igen. I handen med oss hem hade vi nu tiden för vårat planerade snitt, första gången vi ska få träffa vårt andra barn våran lilla pluttan (pluttan har vart hennes namn i magen).
Så kommer den stora dagen. Idag ska vi få träffa henne. Vi var laddade men samtidigt nervösa.
Min mamma, Smillas mormor var hemma med Smilla och de väntade spänt på att få höra att lillasyster hade kommit. Vi skulle vara på förlossningen tidigt på morgonen och vi skulle få vara först på tur den dagen. Vi fick dock vänta en stund ändå för att det kom ett akutsnitt emellan. Det gjorde mig inget alls när jag tänkte på att det var ett barn som behövde komma ut fort. Vi fördrev tiden bäst vi kunde…. det är tur man har mobilen. Det kom en narkosläkare, som var störtskön (han som tagit bilderna på operationssalen) och pratade igenom hur vi skulle lägga upp allt med smärtlindring osv. Kändes tryggt och bra. Sedan fick jag en kateter och ytterligare väntan.
Helt plötsligt kommer de in och säger till oss att det är dags att förbereda oss och att även pappan ska ta och byta om för snart är det våran tur.
Strax innan 11 kommer de och ber oss byta om 11.10 går vi in på salen och Heli föddes 11.17. Snabbt men kändes inte på något sätt som att de eller vi stressade. Det gick fort och smidigt för kirurgerna att öppna och ta ut Heli. Trots att jag snittats en gång innan fanns det minimalt med sammanväxtningar. När vi kom på salen fick jag sitta på britsen och kuta rygg så narkosläkaren kunde sätta spinalen. Han var otroligt pratsam och en skön snubbe som fick mig att slappna av. Efter spinalen var satt fick jag lägga mig på operationsbordet så började man att klä in mig.
Efter det att vi kollat att bedövningen tar bra så återgår vi till att prata med narkosläkaren, men bara efter någon minut känner jag att hon snart kommer ut och säger det till läkaren. Han har nämligen lovat att ta kort åt oss när pluttan kommer ut och jag vill inte att han missar det. Han trodde mig nästan inte för det gick så otrolig fort, men jo vist hon var på väg ut. Det är en konstig känsla det där när man känner att någon rör runt inne i en och är ganska så brutala utan att man får ont.
Nu kommer snart lite bilder från när bebis kommer ut obs! Kan upplevas som läskiga bilder!
11.17 kommer en skrikande bebis ut, för de hinner knappt få upp hennes huvud ur min mage innan hon skriker. När man hör det där underbara skriket släpper alla spänningar och oro som man har och man blir bara genomlycklig. Tack och lov så mår hon bra. Vi får ganska snabbt höra att det var en stor tjej som kommit till oss.
De torkar av henne lite fort och kommer fram med henne till mig direkt, hon är fortfarande ihop med livmoderkakan. De går till ett undersökningsbord i rummet intill en kort stund för att klippa navelsträngen och väga henne. sedan kommer de direkt tillbaka med henne igen. Allt för att jag inte ska behöva vara ifrån henne så lång stund.
Efteråt får vi stanna på förlossningen tillsammans för att se att bedövningen släpper och att både jag och bebis mår bra. Vi får fika och David får sätta upp en nål på tavlan för nyfödda.
Det var helt fantastiskt att få upp sin bebis på bröstet och vara tillsammans. Stor skillnad från när Smilla föddes och jag fick ligga på uppvaket. Smilla sjönk ju i sitt blodsocker så pass att hon fick ligga på neonatalen i ett dygn, men Heli gjorde aldrig det. Jag är helt övertygad om att det beror på att hon fick vara nära från början och att hon fick åtkomsten till bröstet. Hon ammade inom 1 timme och det kändes underbart!
Klockan 15.40 var vi uppe på BB och jag skulle ljuga om jag sa att jag mådde bra, för det gjorde jag inte. Jag hade väldigt ont och kände mig groggy. Men var så otroligt lycklig att allt hade gått bra!
Jag är oerhört tacksam för att jag blivit så väl omhändertagen. Dels av Klaraverksamheten, där jag gått på samtal för att bearbeta min första förlossning och föbereda för den andra. Dels av Dr Björn som lyssnade på mig och la upp en gemensam plan för min förlossning. Sedan förlossningen Västerås, ni är grymma trots tung belastning!
Vill ni höra mig prata om min förlossning kan ni gå in på Magpodden i morgon och lyssna 😉
