Gott nytt år alla härliga människor där ute. Hoppas att ni haft en fin nyårsafton ? här hemma firade vi ensamma med god mat och massa mys. Vi somnade en stund innan 00 men alla var vakna på tolvslaget och tittade på fyrverkerier genom våra stora fönster. Det var bara pappan i familjen som gav sig ut för att tända på våran lilla fyrverkeritårta ?
bästa sällskapet!
godaste efterrätten
När jag tänker tillbaka på det gångna året ser jag mycket glädje och lycka och det är det som tar överhand. Detta trots att året vart ett av de tuffaste året i mitt liv, med en graviditet som orsakade illamående, diabetes och smärta. Jag har aldrig känt mig så begränsad och innesluten i mig själv men ändå så lycklig. Lyckan blev total när lillasystern kom och vi fick komma hem som en hel familj. Vi är nu kompletta och allt vårt slit med hormoner och sprutor är över ?. Resterande del av året har vart som ett stort rosa fluffmoln av kärlek tillsammans med familjen. Visst har vi drabbats av jobbiga saker och händelser med men det överspeglas av det rosa fluffmolnet av kärlek ? Jag är så otroligt tacksam för vad 2017 har givit mig och jag ser så fram emot vad som skall komma under 2018. Vi börjar på bästa sätt, med att åka tillsammans på en skön semester ☀️
Ja då sitter man här och knåpar ihop det sista inlägget som enbarnsmamma för i morgon är det dags för Pluttan att komma ut. Som jag sett fram emot den dagen, samtidigt som jag bävar. Kommer ju ihåg hur jag mådde efter kejsarsnittet med Smilla. Det är ju lite annorlunda denna gången dock då det är planerat, jag behöver inte gå igenom en nästan en hel förlossning innan. Hoppas därför att kroppen ska ha lite bättre möjligheter att återhämta sig.
Dagen har gått åt till förberedelser, tvätt och städ. BB väskan, vagn och vagn är packat och förberett inför i morgon. Nu ska vi strax ha lite tacomys och invänta Smillas mormor som ska komma och sova hos oss inatt då vi ska vara på förlossningen redan kl 7 i morgon. Antagligen, om inget oförutsett händer kommer vi att se vår Pluttan runt 9-10 tiden. Det är många tankar som rör sig i huvudet och både oron och förväntningarna är stora. Oron att det ska hända något med bebis eller med mig, det är ju inte bara jag och David längre utan Smilla med. Jag kommer att längta så oerhört mycket efter att få komma hem till henne. Jag är orolig att bebis ska må dåligt, eller att något ska vara fel. I och med att jag har graviditetsdiabetes är risken överhängande att bebis blodsocker kommer vara lågt, frågan är bara hur lågt. Räcker det med lite tillmatning på BB eller kommer liten hamna på neonatalen precis som Smilla? Kommer min amning att komma igång? Kommer jag ha lika ont som sist? Ja som sagt många frågor och funderingar som ingen faktiskt kan svara på, det är bara att vänta och se vad som händer i morgon.
Tur att man har fått en sovdos så man kanske kan få några timmars sömn i natt. Natten som var blev det ca 3 timmars sömn och det är inte mycket att hurra för.
Får se när man har orken att uppdatera igen, följ mig gärna på instagram för där ska jag försöka uppdatera lite oftare.
Igår var jag på vad jag trodde var det sista avgörande samtalet på specialistmödravården här i Västerås. Nu var det dags att bestämma hur och när bebis ska komma ut.
Vi mätte bebis, som är stor för tiden. Hela 24% för stor och väger redan runt 3500 gram , så om jag med mitt trånga bäcken ska kunna födda vaginalt så måste det ske snart. Vi gjorde en vaginal undersökning och ultraljud och det var oförändrat sedan sist öppet för ett finger mjuk men lång tapp på 4 cm.
Vi satte oss och pratade igenom mätningarna och vilka alternativ vi har och kom fram till följande. På fredag (alltså imorn) ska jag in till förlossningen och göra en bedömning om man kan starta igång en förlossning. Man vill dock att jag ska ha öppnat mig lite till för man vill inte ge mig läkemedel för att jag ska göra detta. De kan ge okontrollerbara värkar och det vill man inte att någon som tidigare snittats ska få då det ökar risken för uterusruptur. Jag hoppas med hela mitt hjärta att det går att sätta igång mig i morgon både för min och för bebis skull. Skulle detta inte fungera så ska man planera in ett kejsarsnitt den 8 juni, så senast den 8 juni är våran Pluttan här. Det känns så overkligt nu när jag sitter och skriver om detta!
Nakenbild från i morse, nyvaken är jag med =), här ser man tydligt att magen sjunkit.
Enligt läkaren är Pluttan mogen och redo att komma ut, man vill inte att hon ska växa till sig och bli allt för stor där inne. Han påpekade även att hon var lite svår att mäta så hon skulle kunna vara lite större än det han kommit fram till, men så får vi hoppas att det inte är. Jag vet inte om alla vet det men jag har en insulinbehandlad graviditetsdiabetes som gör att barnet kan bli stort. Dessutom jobbig foglossning, stigande blodtryck, svullnad i kroppen, gravidklåda, myrkrypningar mm som sammantaget gör att det bästa för både mig och bebis är att hon kommer ut lite tidigare än beräknat. Kommer hon på fredag, imorn, så är det i vecka 36+6 annars kommer hon med snitt vecka 37+5.
Så håll tummar och tår för oss att vi får träffa vår Pluttan redan i morgon och att allt ska gå bra.
Vi är nu inne i vecka 27. Känns så skönt för varje vecka som går har lilla pluttan större chans att överleva och så är vi en vecka närmare att äntligen få träffa henne.
Visst skulle tiden kunna få gå lite fortare, men samtidigt uppskattar jag den tiden som är nu och försöker njuta utav att känna det lilla livet växa inuti mig. För visst är det fantastiskt vad vi kvinnor kan skapa med våra kroppar? ett helt nytt liv? Jag mår lite bättre nu när jag är sjukskriven och tar det lugnt, men märker direkt de dagar som jag gjort för mycket att jag får riktiga bakslag, det är en svår balansgång. För de dagar som jag mår skapligt på vill jag ändå försöka hitta på något på, jag måste försöka att fördriva tiden lite.
Jag håller just nu på med lite småprojekt här hemma som får tiden att gå lite och fingrarna lite sysselsatta. Vad det är kommer så småningom. Jag hoppas verkligen att ni hänger kvar här trots att det vart lite glest med inlägg på senaste, men jag känner att lusten att få skriva av mig kommer tillbaka mer och mer. Så ni kan nog se fram emot en mer jämn uppdatering här närmsta tiden.
Nu ska jag krypa ner intill min lilla tjej som sover inne i stora sängen för att hålla mamma sällskap medan pappan jobbar natt.
Eftersom jag hade graviditetsdiabetes med Smilla så är det rutin med glukosbelastning när man väntar nästa barn. Jag är i vecka 24 nu och gjorde min belastning igår.
En glukosbelastning går till som så att man får komma till undersökningen fastande, man får dock dricka vatten. Innan man sedan ska dricka glukosvätskan så tar man ett fastevärde på blodsockret. Detta gjordes venöst (genom blodprov) på mig. Efter detta fick jag dricka upp glukosblandningen som denna gången inte var helt hemsk då den mysiga undersköterskan hade blandat i lite citron i. Det gick ganska så bra att dricka trots att det egentligen smakar blää. När du har druckit upp vätskan och väntat i ca 2 timmar tas ett nytt blodsocker både venöst (i armvecket) och stick i fingret.
Under tiden som jag väntade på att göra blodsockermätningen igen så försökte jag hålla mig sysselsatt och hade med mig datorn som sällskap. Dock orkade jag bara sitta med den i ca 30 minuter för sedan blev jag darrig, trött, yrslig och kände mig allmänt urken. Så då kröp jag upp på britsen och la mig en stund och bara tog det lugnt. Illamåendet kom och gick under den här tiden, men jag lyckades hålla mig från att kräkas i alla fall 😉 .
De venösa blodsockersvaren får jag tyvärr vänta på ett tag, men det man tog i fingret fick jag veta på en gång och det var på 11.2 och det var för högt. Det bör ligga under 7, så oddsen talar för att jag fått graviditetsdiabetes igen.
Samtidigt som det var lite väntat så känns det jobbigt att få ytterligare en sak att tänka på. ytterligare ett jobbigt inslag i denna graviditet. Men vad gör man?
Varning för er som tycker att flytningar och fostervatten är äckligt, fortsätt inte att läsa 😉
Igår blev jag lite rädd och orolig, fick plötsligt väldigt vattniga flytningar, vilket inte alls behöver vara något att oroa sig för. När det kom så här plötsligt blev jag dock orolig, dessutom fortsatt det hela tiden. Efter jag har bytt det andra paret trosor och det gått igenom till byxorna så ringde jag förlossningen och de sa att jag skulle avvakta några timmar och sedan höra av mig igen. Gjorde som det sa och eftersom det inte hade slutat skulle jag komma in och kolla att allt är bra med bebis och att flytningarna inte är fostervattensläckage.
Jaha åka in, är ensam hemma med dottern då maken jobbar. Då ska man plötsligt rådda i att skaffa barnvakt då man inte får ha med sig barn under 15 år till förlossningen. det löste sig på bästa sätt och Smilla gick över till grannen en stund innan farfar kom och hämtade henne där.
Jag åkte i alla fall in till förlossningen själv och staplade in där på mina kryckor för till råga på allt har foglossningen verkligen nått sin topp just denna kväll. Fick snabbt komma in på en sal där de vägde, tempade, kollade blodtryck och ctg-kurva på bebisen. Allt såg bra ut. Nästa stopp ultraljud hos läkaren som kollade att det fanns gott om vatten kvar i fostersäcken och att lillan mådde bra. Hon kunde inte se att det droppade något fostervatten, men förstod att jag blivit orolig då flytningarna verkligen va vattniga. Mätte livmodertappen gjorde hon med, och nu var den 4 cm vilket är helt normalt, dock var den 6 cm för några veckor sedan. Frågade om detta, men det viftades bort som att den tidigare mätningen var en felmätning.
Så kontentan av det hela blev att det nog var vattniga flytningar, men skulle det fortsätta eller komma igen så ska vi göra en ny kontroll.
Idag är det ett år och 1 dag sedan jag fick veta att pyret i min mage dött. Idag för ett år sedan gick jag igenom det värsta som hänt i mitt liv. Jag genomgick en skrapning för att ta bort det liv som växt i min mage. Det liv som vi så längtade efter. Dessa två dagarna för 1 år sedan var och är det tuffaste jag gått igenom.
Jag undrar om kroppen kan känna av den sorgen igen. För jag har inte riktigt kännt igen mig själv dessa dagar. Jag fortsätter som vanligt men det känns konstigt inuti.
Jag är enormt tacksam att jag nu har ett nytt växande liv i min mage och kan tänka mig att det underlättar, gör att denna dagen är lättare att hantera.
Idag ska jag spendera dagen med att mysa med min dotter och pluttan i magen och vara tacksam för det jag har och det som komma skall. Att vara sorgsen en dag som denna är nog oundviklig ändå. Det är tur att jag har min underbara familj.
Kram på er alla, hoppas att ni haft en mysig helg och är laddade för den nya veckan.
Igår hade vi mysdag, Smilla och jag. Vi var på stan och åt lunch innan vi skulle till BVC för 5-års kontrol och vaccination. Kände av innan att Smilla var lite nervös så gjorde mitt bästa för att hon skulle komma ihåg denna dag som något positivt.
Hos BVC såg allt bra ut och Smilla följer sin egna kurva bra. Jag har en bestämd liten dam för en av de första sakerna hon sa när vi kom inte till BVC var att hon minsann ville avsluta med sprutan och göra allt annat först! BVC sköterskan skrattade lite och insåg att det inte var värt att disskutera utan sa att vi gör som du vill. Denna gången var det en vikarie för vår ordinarie, men hon var hur bra som helst och hon och Smilla klickade. Lyckligtvis tittade ”vår” BVC-sköterska in ändå, trots ledig dag så Smilla fick chansen att säga hejdå, detta var hennes sista besök på BVC nu ska det vara skolsköterskan som ska ta över. Men ”vår” BVC-sköterska berättade att hon kommer fortsätta träffa Smilla om hon följer med lillasyster till BVC. Dessutom erbjöd hon sig att komma på hembesök när lillasyster hade kommit, det e klart att vi vill ha det. Tänk så skönt att slippa åka någonstans när man är alldeles nyförlöst. Det är ju helt underbart att de gör det, dels för att jag slipper åka och att de får en inblick i hur barnen har det hemma och vilken hemmiljö de har. Så bra, då har man möjlighet att fånga in de föräldrar som kanske behöver lite stöttning och hjälp. Även upptäcka rent olämpliga föräldrar. Helt kanon kan jag tycka, barnen är det viktigaste vi har!
Efter BVC gick vi iväg (läs vankade mycket sakta) till leksaksaffären och så fick Smilla välja leksak, för att hon vart så duktig på BVC. Det tog bara 45 minuter för henne att välja, haha. De i leksaksbutiken erbjöd mig en stol att sitta på medan jag väntade ut henne ;). Hon valde bland annat ballonger som man kan göra figurer av, det kommer ett separat inlägg om detta fenomen.
Vi åkte hem och vilade en stund innan vi skulle på restaurang för andra gången denna dag. Vi gick ut och åt med Smillas farmor då hon fyllt år i dagarna. Vi åt gott och drack gott. Smilla var helnöjd och supersocial med servitrisen. Det var så roligt att se, älskade fina unge, vad glad jag är att jag har henne!
När vi kom hem hade vi tänkt att titta på någon härlig serie och äta lite mer gott, men medan David nattade Smilla så somnade jag på soffan. Jag snarkade sött när han kom ner från övervåningen ;).
Här kommer lite bilder från dagen:
Restaurangbesök 1, så mysigt att äta lunch tillsammans och lyssna på alla hennes funderingar.
Jag blev väckt av en chef som ringer och undrar vart jag är?? Jag låg så sött och sov vi sängen. Det visade sig att jag skulle vara på jobbet idag, men hade missat detta faktum totalt. Är ensam hemma med dottern och har inte bokat dagis idag. Nu var det som tur var ingen större fara då vi var en extra person idag, så chefen lugnade mig och sa att jag kunde stanna hemma idag. Tack för en förstående chef!
Vi la in ett pass under nästa vecka istället för att kompensera bortfallet idag, kändes som en riktigt bra lösning. Vet inte om detta någonsin har hänt er?, men jag tycker detta känns jättejobbigt. Jag är alltid så noga med att sköta mitt jobb och mina tider och för mig att göra en sådan här miss är inte vanligt. Får så dåligt samvete! Tror ni man kan skylla på gravidhjärna?!
Istället för att spendera morgonen och förmiddagen på jobbet sitter jag nu i min myshörna och tar det lugnt tillsammans med min dotter. Vi ska mysa ända fram till lunch, då vi ska åka in till stan för att gå på BVC. Smilla har sin 5-års koll + vaccination, men mer om det sedan.
Hoppas ni andra fick ett bättre uppvaknande denna fredag!
Idag orkar jag i alla fall stå upp efter 2 dagars migrän. Hoppas att den kan hålla sig undan nu!
Vi är i vecka 17 nu och snart är det dags för RUL är så nyfiken på plutten där inne. Inte för att det spelar någon roll, men jag vill veta ?. Vad tror du? Jag tror och har trott sedan vecka 9 att det ligger en liten pojke där inne. Jag är alldelesför nyfiken för att inte ta reda på kön, jag vill veta så mycket om plutten som det bara går. Dessutom blir det lite lättare att planera barnrum och kläder ?
På måndag går jag tillbaka och ska jobba 50%. Mitt mål är att jag ska kunna jobba till Maj och sedan ta ut semester fram till förlossningen. Det är så läskigt att våga börja planera lite, men samtidigt väldigt roligt.
I samband med mitt RUL ska jag få träffa en läkare för att gå igenom min förra förlossning och börja planera för nästa. Vi ska även prata om mitt mående just nu med illamående, förhöjt blodtryck, huvudvärk, trötthet och foglossning. Känns läskigt, men damtidigt skönt att de har koll på mig och jag känner att kag kan ppverka.
Har jag sagt att hur jag än mår idag så kommer det att vara värt det i slutändan?
Jag är så otroligt tacksam för vad 2017 har givit mig och jag ser så fram emot vad som skall komma under 2018. Vi börjar på bästa sätt, med att åka tillsammans på en skön semester ☀️
