Fibromyalgi

Idag kom ett bakslag i mitt liv, en diagnos jag inte önskar någon.
Jag vill dock säga att jag inte kommer låta detta styra mitt liv utan kommer fortsätta vara mitt envisa jag.
Att få diagnosen är på sätt och vis en lättnad för att den förklarar så mycket. Den ger en förklaring till smärtan och tröttheten som emellanåt tar över min kropp.

Jag har idag fått diagnosen fibromyalgi. Många må tro att denna diagnosen är en hittepå diagnos. Men för oss som lever med den så är den verklig så verklig.
Nu väntar en tid med att vårda mig själv liksom jag vårdat så många andra. I denna pandemi som fortfarande råder är det lätt att glömma sig själv att bara köra på. Jag får nu acceptera att jag inte kan bara köra på. Jag måste och ska börja lyssna på min kropp bättre vårda den bättre ❤

Jag kommer i dagarna påbörja medicinsk behandling men med fibromyalgi handlar det inte bara om att trolla bort den med läkemedel det handlar om att lära sig leva med den för den kommer inte försvinna. Jag har en fantastisk familj som stöttar mig och kommer som vanligt gå starkare ur detta. Jag har en familjeläkare som jag vet kommer följa upp och leda mig i rätt riktning och jag kommer ta emot den hjälp jag får. Om det är något jag lärt mig på mina snart 38 år är att man är inte svag eller sämre för att man tar emot hjälp snarare tvärtom.

Det är många med mig som lever med osynliga sjukdomar. Den osynliga sjukdomen är nog den svåraste att förstå för den syns ju inte. Det syns inte på mig.

Visst märks det sämre dagar. Det har hänt att barnen undrar varför jag inte orkar och är trött. På jobbet känner jag mig ibland helt mentalt slut och kanske blir en aning kort på dåliga dagar. Jag har ofta senaste tiden fått höra att jag inte vart mitt vanliga glada jag och ja även om jag inte sagt det själv har det märkts och det har sin förklaring. Allt har en förklaring vilket i sig är skönt men också jobbigt.

Och varför berättar jag om detta. Jo som vanligt när det händer något jobbigt i mitt liv så hjälper det att skriva om det, att dela med mig. Om det jag skriver dessutom kan få någon att känna sig mindre ensam så är det ett stort plus i kanten

Skulle varit i vecka 13 nu

Denna vecka skulle vart den vecka vi skulle börja slappna av och börja njuta av graviditeten. Så blev det inte. Istället kantades livet av sorg och elände när vi fick reda på att lilla väns hjärta hade slutat slå. Idag är det 11 dagar sedan jag gjorde skrapningen, då kroppen inte förstod att lilla vän hade dött.

Det går inte en endaste dag utan att jag tänker på lilla vän och hur framtiden med lilla vän hade kunnat se ut. Hur ska man våga eller ens orka försöka igen? Kommer jag känna mig hel?

Jag har mått dåligt till och från sedan allt hände, men har ändå kunnat fortsätta leva och hitta lite glädje. Kan dock inte låta bli att få lite dåligt samvete eller rent av känna skuld när jag är glad men samtidigt känner sorg. Funkar det verkligen så att man kan vara ledsen men ändå vara glad?

Livet går som sagt vidare och jag försöker hitta ljusglimtar i vardagen och göra och unna mig saker som gör mig glad. Jag fokuserar nu på att bygga upp mig själv igen för att jag ska orka vidare i livet.

Hur har det gått med sovandet då? Jag hade inte sovit mer än 4 timmar per natt sedan torsdagen då fick fick reda på att lilla vän var död, tills för två nätter sedan då jag provade att ta en sömntablett (utskrivet av läkare såklart). Jag har senaste två nätterna sovit, känner att kroppen behöver det för att återhämta sig både fysiskt och psykiskt. Jag kommer att fortsätta med dem någon dag till för att låta kroppen hitta rytmen igen, men sen är det stopp. Jag vill inte att jag ska bli beroende av något.

I morgon väntar jobb igen =)

%d bloggare gillar detta: