Allt började på kvällen den 1 maj med att jag kände att jag hade ont i magen och en del sammandragningar, men detta är ju inget konstigt då jag har IBS och är gravid. Det innebär att jag ibland får väldigt ont i magen och av detta sammandragningar ibland utan att det behöver vara något konstigt.
Natten mot den 2 maj går och smärtan i magen blir värre och värre. På morgonen får jag så ont i magen att jag börjar kräkas, nu känns det verkligen att det inte är den vanliga smärtan längre. Jag får väcka maken och säger att han får lämna dottern på dagis, han skulle fått lite sovmorgon då han skulle jobba kvällen. Han lämnar dottern och under tiden eskalerar det ytterligare. Konstanta smärtor i magen illamående och en massa sammandragningar. Jag ringer till förlossningen och berättar vad som hänt och att det inte vill gå över, de vill att jag kommer in på en gång. De frågar dock i vanlig ordning om detta kan vara magsjuka, vilket jag är övertygad om att det inte är.
Maken har förstått att det är illa trots att jag bitit ihop bäst jag kunnat på morgonen för att inte skrämma Smilla. Han ringer när han lämnat henne och frågar om vi ska åka in. När han kommer hem hjälper han mig till bilen och varje gupp under resan gör så ont i magen. Vid den här tidpunkten blir jag även ledsen och tycker att livet är piss….. oron för bebis gnager och smärtan är liksom utom kontroll.
Vi kommer in och blir direkt infösta i ett rum efter en viktkontroll, jag kopplas upp på ctg. sedan dröjer det länge känns det som innan jag får någon hjälp. Dock ser man snabbt att bebis är ok och det var ändå det viktigaste. Får be om smärtlindring. När läkaren kommer är jag mitt inne i en attack med smärta, sammandragning och kräkning så han ser verkligen hur dåligt jag mår och då upplever jag verkligen att det händer något. Jag får smärtlindring, man kollar bebis med UL och att livmodertappen är opåverkad. Smärtan släpper lite, bebis mår bra och livmodertappen är 4cm fortfarande.
Han förstår dock att jag inte kan åka hem och lägger därför in mig, jag får vara kvar på förlossningen till kvällen och får sedan komma upp på avd 85. Där tog det mer än 1 timme innan någon kom och sa hej till mig dessutom att de inte fått veta att jag skulle ha dropp. Låg rätt så mycket back i vätska då jag bara fått 500ml glukosdropp på förlossningen under hela dagen. Jag får till slut ett ringer som får hänga under natten. Natten är lång jag har ont samtidigt som ja känner mig hög på morfinet och åker in och ut ur dvala.