Nu är det 1 år sedan jag berättade för er alla att vi väntade tillökning igen. Det var så otroligt nervöst och många känslor. Jag hade nog svårt att ta in att vi var gravida igen efter allt vi gick igenom med missfall och så.
Ni som följde mig hade ju redan på känn att det var något på gång. Jag är så himla glad att ni var så många som hoppades och höll tummar och tår för oss. ❤
Många undrade hur jag kunde berätta så tidigt, men för mig kändes det rätt. Jag ville och behövde ventilera, vilket skrivandet är för mig. Jag började skruva av mig redan innan jag berättade för er. Publicerade ju inte dett förens jag berättat dock. Men effekten var densamma jag fick ventilera.
För er som precis hittat in till mig kan jag snabbt berätta att vi har idag två barn. Två döttrar en Smilla på snart 6 år och en Heli som snart är 5 månader. Att våra barn inte på något sätt var självklara utan att vi fått kämpa för att dem ska komma till oss. Vägen dit har kantats av många försök med hormontabletter, hormoninjektioner, missfall och många tårar. Tårarna var inte bara för sorg utan också för frustration och en känsla av att inte räcka till.
Sedan kom de första riktiga lyckotårarna när vår förstfödda Smilla kom ❤❤❤
Nu har vi två otroligt fina barn och jag är så enormt tacksam. Ibland känns det alldeles för bra för att vara sant och jag oroar mig att något ska gå fel. Det är säkert inte bara jag som känner så.
Nu har det gått lite mer än 3 månader sedan Heli kom till Världen. Att det blev just en Heli var inte helt självklart , men väldigt ändå när man tänker efter. Kommer ett inlägg om detta med så småningom.
Nu vidare till förlossningen. Det var ju länge högst oklart om jag skulle få möjligheten att föda vaginalt eller om hon skulle få komma ut med planerat snitt. Sista besöket hos min förlossningsläkare såg man att hon var 23% större än normalt, men han trodde att hon var större ändå då det var lite klurigt att mäta. Han gav mig en lucka på ett par dagar att föda vaginalt och tid för en eventuell igångsättning. Funkar det inte med igångsättning så blir det planerat snitt senast veckan efter.
Dagen för eventuell igångsättning kommer och jag har haft väldigt mycket sammandragningar och förvärkar, så hoppades på att jag hade öppnat mig lite mer. Eftersom jag var snittat en gång innan ville man inte starta igång det hela med läkemedel så min möjlighet var att tappen skulle vara så pass öppen att man kunde ta hinnorna så vattnet gick och därigenom sätta igång förlossningen. Tyvärr hade jag inte öppnat mig och det fanns ingen möjlighet att ta hinnorna. Lite snopen och mycket besvikna (det rullade en och en annan tår) fick vi ta vår fullpackade bil och åka hem igen. I handen med oss hem hade vi nu tiden för vårat planerade snitt, första gången vi ska få träffa vårt andra barn våran lilla pluttan (pluttan har vart hennes namn i magen).
Så kommer den stora dagen. Idag ska vi få träffa henne. Vi var laddade men samtidigt nervösa.
I bilen påväg mot förlossningen!
Min mamma, Smillas mormor var hemma med Smilla och de väntade spänt på att få höra att lillasyster hade kommit. Vi skulle vara på förlossningen tidigt på morgonen och vi skulle få vara först på tur den dagen. Vi fick dock vänta en stund ändå för att det kom ett akutsnitt emellan. Det gjorde mig inget alls när jag tänkte på att det var ett barn som behövde komma ut fort. Vi fördrev tiden bäst vi kunde…. det är tur man har mobilen. Det kom en narkosläkare, som var störtskön (han som tagit bilderna på operationssalen) och pratade igenom hur vi skulle lägga upp allt med smärtlindring osv. Kändes tryggt och bra. Sedan fick jag en kateter och ytterligare väntan.
Helt plötsligt kommer de in och säger till oss att det är dags att förbereda oss och att även pappan ska ta och byta om för snart är det våran tur.
vi tog de sista magbilderna
laddade för att få träffa pluttan
Strax innan 11 kommer de och ber oss byta om 11.10 går vi in på salen och Heli föddes 11.17. Snabbt men kändes inte på något sätt som att de eller vi stressade. Det gick fort och smidigt för kirurgerna att öppna och ta ut Heli. Trots att jag snittats en gång innan fanns det minimalt med sammanväxtningar. När vi kom på salen fick jag sitta på britsen och kuta rygg så narkosläkaren kunde sätta spinalen. Han var otroligt pratsam och en skön snubbe som fick mig att slappna av. Efter spinalen var satt fick jag lägga mig på operationsbordet så började man att klä in mig.
många sladdar är detMan är rätt utlämnad när man ligger så härnu kommer hon snart!
Efter det att vi kollat att bedövningen tar bra så återgår vi till att prata med narkosläkaren, men bara efter någon minut känner jag att hon snart kommer ut och säger det till läkaren. Han har nämligen lovat att ta kort åt oss när pluttan kommer ut och jag vill inte att han missar det. Han trodde mig nästan inte för det gick så otrolig fort, men jo vist hon var på väg ut. Det är en konstig känsla det där när man känner att någon rör runt inne i en och är ganska så brutala utan att man får ont.
Nu kommer snart lite bilder från när bebis kommer ut obs! Kan upplevas som läskiga bilder!
11.17 kommer en skrikande bebis ut, för de hinner knappt få upp hennes huvud ur min mage innan hon skriker. När man hör det där underbara skriket släpper alla spänningar och oro som man har och man blir bara genomlycklig. Tack och lov så mår hon bra. Vi får ganska snabbt höra att det var en stor tjej som kommit till oss.
första gången vi ser varann
De torkar av henne lite fort och kommer fram med henne till mig direkt, hon är fortfarande ihop med livmoderkakan. De går till ett undersökningsbord i rummet intill en kort stund för att klippa navelsträngen och väga henne. sedan kommer de direkt tillbaka med henne igen. Allt för att jag inte ska behöva vara ifrån henne så lång stund.
stolta föräldrar
Efteråt får vi stanna på förlossningen tillsammans för att se att bedövningen släpper och att både jag och bebis mår bra. Vi får fika och David får sätta upp en nål på tavlan för nyfödda.
Det var helt fantastiskt att få upp sin bebis på bröstet och vara tillsammans. Stor skillnad från när Smilla föddes och jag fick ligga på uppvaket. Smilla sjönk ju i sitt blodsocker så pass att hon fick ligga på neonatalen i ett dygn, men Heli gjorde aldrig det. Jag är helt övertygad om att det beror på att hon fick vara nära från början och att hon fick åtkomsten till bröstet. Hon ammade inom 1 timme och det kändes underbart!
Klockan 15.40 var vi uppe på BB och jag skulle ljuga om jag sa att jag mådde bra, för det gjorde jag inte. Jag hade väldigt ont och kände mig groggy. Men var så otroligt lycklig att allt hade gått bra!
Jag är oerhört tacksam för att jag blivit så väl omhändertagen. Dels av Klaraverksamheten, där jag gått på samtal för att bearbeta min första förlossning och föbereda för den andra. Dels av Dr Björn som lyssnade på mig och la upp en gemensam plan för min förlossning. Sedan förlossningen Västerås, ni är grymma trots tung belastning!
Vill ni höra mig prata om min förlossning kan ni gå in på Magpodden i morgon och lyssna 😉
I onsdags var det äntligen dags att träffa härliga Bodil, den bästa fotografen, för att ta lite fina familjebilder. Jag och Bodil har lärt känna varandra genom bloggandet och det är jag otroligt tacksam för. Hon är en otrolig fotograf med ett inre lugn och en positivitet som smittar av sig. Tanken var först att åka dit för en nyföddsfotografering, men jag mådde alldeles för dåligt för det. Tog lång tid att återhämta sig denna gången, men mer om i ett annat inlägg.
Vi har tidigare pratat i Magpodden om mitt Missfall och om Graviditeten. Uppföljning kommer med fler avsnitt men gå gärna in och lyssna på dessa så länge.
Nu åkte vi i alla fall iväg hela familjen mot Stockholm, Odenplan för att föreviga vår familj. Det är ju lite extra roligt med då Bodil liksom hängt med oss hela vägen på vår resa mot ett syskon. Bodil har förutom intervjuat mig på Magpodden också fotat mig och familjen när jag var gravid. Tänka att vårt lilla mirakel redan är 3 månader gammal!
En av alla härliga bilder från när Heli låg i min mageNu är hon här men älskar fortfarande att vara nära, så nära som det går.sötnötenÄlskade systrar!Hela familjen =)
trodde jag ja, haha höll inte länge innan bebis vaknade och la av värdens bajsblöja.
Jag hade tänkt att börja med att skriva att nu sker det som jag så länge drömt om. Att jag fick lite egen tid på morgonen innan resten av familjen vaknade och det är just vetskapen om att jag har min familj hemma sovandes som är så rofyllt och tilltalande.
Jag han i alla fall njuta i 10 min utav att sippa på min kopp och lyssna när regnet smattrar mot taket på uterummet.
Efter en liten paus för blöjbyte så kunde jag återigen sätta mig och mysa då bebis sitter rätt så nöjd i sin babysitter och kikar ut och på mamman när hon skriver. Hon sprattlar och snackar med sina gosedjur.
i det stora hela har dock en dröm besannats då jag har den familj jag längtat efter så, mina två döttrar och min man =).
Jag har nu lovat mig själv att jag ska försöka njuta mer av dessa mysiga morgonstunder och faktiskt ta chansen att skriva lite, för jag mår så bra när jag kan skriva av mig tankar och funderingar. Har liksom inte riktigt blivit av senaste tiden. Under tiden jag var gravid då jag mådde dåligt och mest var inneslutet i mig själv. Nu när bebis kommit har jag vart helt uppslukad av att vara tvåbarnsmamma, med allt som det innebär. Jag älskar det.
Vi har haft en del svårigheter att komma överens om ett namn för lillasyster. Vi tror dock att vi enats nu.
Hur kom vi fram till detta då? Jo vi hade redan innan hon kom gjort i ordning en lista med namn, då vi kände att vi måste få se henne innan vi bestämmer namn. När hon sedan kom valde vi att lägga till några namn.
Lillasyster ska få heta:
Heli Maja Eleonora!
Smilla har bestämt att hon ska heta Maja och Eleonora kommer från mig. Heli blev nog valt av slumpen eller kanske ödet? Vi hade nämligen med en barnmorska på Smillas förlossning som hette Heli och på skrapningen jag fick göra efter mitt MA (missed abortion) hette en operationssjuksköterska Heli. När lillasyster föddes var de båda med i salen när hon togs ut med kejsarsnitt. Heli passar våran lilla tjej så bra då det är enkelt, lagom ovanligt och passar bra ihop med Smilla. Vi hoppas att ni andra ska tycka om namnet med!
I helgen var vi ner på stan här i Västerås då det var Cityfestivalen och Smilla ville ta med morfar och oss för att åka karusell. Morfar var nämligen här på besök och träffade lillasyster för första gången.
Jag var lite orolig för att gå på stan en hel dag då lillasyster vart otroligt kinkig dagen innan och bara velat sitta vid tutten, men vad det gick bra. Hon sov nästan hela dagen i vagnen, vaknade naturligtvis och åt ett par gånger men somnade om direkt igen. Så skönt och gav mig nog självförtroende att ge mig ut på fler äventyr!
Smilla och pappa åker Draken, de åkte den ”bara” 5 gångerFamiljefoto medan vi väntar på Pridetåget som vi naturligtvis stöttar till 100%Dagens lillasysterPridetåget under Cityfestivalen i VästeråsGlad unge som hoppar studsmatta
Vilken mysig dag det blev, vi hoppas på många sådana i sommar!
Äntligen har jag samlat på mig lite energi så jag orkar skriva här igen =) bara 18 dagar sedan senaste inlägget. Jag kände att jag behövde tid att omgruppera, njuta av första tiden helt kravlöst. Det har jag verkligen gjort. Jag älskar att vara tvåbarnsmamma och allt vad det innebär.
Den 8 Juni kom det ett litet liv in i vår värld med planerat kejsarsnitt, ni kommer få läsa mer om förlossningen i min förlossningsberättelse senare. Allt gick dock bra och jag har återhämtat mig fint efteråt.
Jag kikar bara in en snabbis idag för att visa er min lilla mirakelbebis, tänk att trots allt så är hon här hos oss nu!
Ja då sitter man här och knåpar ihop det sista inlägget som enbarnsmamma för i morgon är det dags för Pluttan att komma ut. Som jag sett fram emot den dagen, samtidigt som jag bävar. Kommer ju ihåg hur jag mådde efter kejsarsnittet med Smilla. Det är ju lite annorlunda denna gången dock då det är planerat, jag behöver inte gå igenom en nästan en hel förlossning innan. Hoppas därför att kroppen ska ha lite bättre möjligheter att återhämta sig.
Dagen har gått åt till förberedelser, tvätt och städ. BB väskan, vagn och vagn är packat och förberett inför i morgon. Nu ska vi strax ha lite tacomys och invänta Smillas mormor som ska komma och sova hos oss inatt då vi ska vara på förlossningen redan kl 7 i morgon. Antagligen, om inget oförutsett händer kommer vi att se vår Pluttan runt 9-10 tiden. Det är många tankar som rör sig i huvudet och både oron och förväntningarna är stora. Oron att det ska hända något med bebis eller med mig, det är ju inte bara jag och David längre utan Smilla med. Jag kommer att längta så oerhört mycket efter att få komma hem till henne. Jag är orolig att bebis ska må dåligt, eller att något ska vara fel. I och med att jag har graviditetsdiabetes är risken överhängande att bebis blodsocker kommer vara lågt, frågan är bara hur lågt. Räcker det med lite tillmatning på BB eller kommer liten hamna på neonatalen precis som Smilla? Kommer min amning att komma igång? Kommer jag ha lika ont som sist? Ja som sagt många frågor och funderingar som ingen faktiskt kan svara på, det är bara att vänta och se vad som händer i morgon.
Tur att man har fått en sovdos så man kanske kan få några timmars sömn i natt. Natten som var blev det ca 3 timmars sömn och det är inte mycket att hurra för.
Får se när man har orken att uppdatera igen, följ mig gärna på instagram för där ska jag försöka uppdatera lite oftare.
Igår var jag på vad jag trodde var det sista avgörande samtalet på specialistmödravården här i Västerås. Nu var det dags att bestämma hur och när bebis ska komma ut.
Vi mätte bebis, som är stor för tiden. Hela 24% för stor och väger redan runt 3500 gram , så om jag med mitt trånga bäcken ska kunna födda vaginalt så måste det ske snart. Vi gjorde en vaginal undersökning och ultraljud och det var oförändrat sedan sist öppet för ett finger mjuk men lång tapp på 4 cm.
Vi satte oss och pratade igenom mätningarna och vilka alternativ vi har och kom fram till följande. På fredag (alltså imorn) ska jag in till förlossningen och göra en bedömning om man kan starta igång en förlossning. Man vill dock att jag ska ha öppnat mig lite till för man vill inte ge mig läkemedel för att jag ska göra detta. De kan ge okontrollerbara värkar och det vill man inte att någon som tidigare snittats ska få då det ökar risken för uterusruptur. Jag hoppas med hela mitt hjärta att det går att sätta igång mig i morgon både för min och för bebis skull. Skulle detta inte fungera så ska man planera in ett kejsarsnitt den 8 juni, så senast den 8 juni är våran Pluttan här. Det känns så overkligt nu när jag sitter och skriver om detta!
Nakenbild från i morse, nyvaken är jag med =), här ser man tydligt att magen sjunkit.
Enligt läkaren är Pluttan mogen och redo att komma ut, man vill inte att hon ska växa till sig och bli allt för stor där inne. Han påpekade även att hon var lite svår att mäta så hon skulle kunna vara lite större än det han kommit fram till, men så får vi hoppas att det inte är. Jag vet inte om alla vet det men jag har en insulinbehandlad graviditetsdiabetes som gör att barnet kan bli stort. Dessutom jobbig foglossning, stigande blodtryck, svullnad i kroppen, gravidklåda, myrkrypningar mm som sammantaget gör att det bästa för både mig och bebis är att hon kommer ut lite tidigare än beräknat. Kommer hon på fredag, imorn, så är det i vecka 36+6 annars kommer hon med snitt vecka 37+5.
Så håll tummar och tår för oss att vi får träffa vår Pluttan redan i morgon och att allt ska gå bra.
Innan jag vart gravid denna gång så hade jag ätit sushi kanske 2 gånger och var inte särskilt förtjust i det, men när jag blev gravid så blev jag såå sugen på att äta det. Jag gick och längtade flera månader innan jag tillslut trillade dit. När jag väl börjat äta sushi nu så vill jag inte sluta.
Det negativa är dock att det blir rätt så dyrt att köpa sushi ute varje gång så jag köpte hem så jag kunde göra mina egna sushi. Jag gjorde både till mig och dottern och jisses det gick hem hos henne med =)
Denna gången gjorde jag maki rullar med crabstick, gurka, avocado och majonäs samt några nigiri sushi med bara avocado. Till Smilla gjorde jag bara själva risbollarna för sig och crabsticks för sig, då jag vet att hon inte gillar att blanda sin mat, och det funkade kanon.
Dotterns sushitallrikMammans sushitallrik!
Jag ska prova att göra min egna sushi ett par gånger till så kan jag återkomma med recept när jag känner att jag hittat rärr, men det var betydligt enklare att göra än vad jag hade trott.
Nu är det 1 år sedan jag berättade för er alla att vi väntade tillökning igen. Det var så otroligt nervöst och många känslor. Jag hade nog svårt att ta in att vi var gravida igen efter allt vi gick igenom med missfall och så.
