mrslinda Så nu har jag jobbat på akutmottagningen i Västerås sedan den 13 januari och jag trivs verkligen så bra. Det har vart en omställning både för mig och familjen då vi nu åter igen är två 3-skiftsarbetande föräldrar. Det blir mycket pusslande fram och tillbaka, men i slutändan kan vi ha barnen kortare tid på både fritids och föris.
Jag tycker att det är roligt att jobba igen och det är något konstigt charmigt över att få jobba intensivt och under press igen ?
Aldrig har väl veckorna, för att inte tala om helgerna, gått så fort som nu. Jag har nu arbetat dagtid i 4 veckor och börjar nog att komma in i rullorna som det innebär att jobba dagtid. Det har verkligen varit tuffa veckor och en stor omställning för hela familjen då barnen är längre dagar inom barnomsorgen, mot att alltid få ha mamma hemma högtid och kvällstid.
Känns nästan som att man tvärtom mot vad man trodde har mindre tid tillsammans än vi haft tidigare, men antar att det kommer kännas bättre om ett par veckor.
Många saker som jag annars hunnit med som jag älskar att hålla på med som bloggen och diastasupproret blir lidande när en trött mamma inte riktigt räcker till. Jag hoppas att ni alla har tålamod med mig och att jag ska få in nya rutiner för mitt skrivande.
Jag har ju så mycket som jag behöver och vill berätta för er ❤
Att odla i pallkragar har fullkomligt exploderat senaste åren och många fortsätter att se detta som ett enkelt sätt att ha ordning och reda på sin odlingar, så även jag.
Nu är det dock minst 4 år sedan vi gjorde i ordning våran odlingshörna så nu behövde den uppdateras lite kände jag. Sagt och gjort så kom jag på en idé, skissade lite och fick hjälp av maken att bygga.
Idén började med att jag ville göra små hus mellan pallkragarna, men slutade med att jag gjorde ett jättehus över alla 4 pallkragarna istället. Jag blev verkligen nöjd. Det blev verkligen ett lyft med det nya huset och lite ny färg på pallkragarna.
Vad tycker ni? Det ska dit armeringsnät vid pallkragarna med, återkommer med fler bilder då!
Ja precis som rubriken låter så är sommaren kort men har vart fantastisk. För visst känns det lite som att sommaren är över nu sedan värmen försvann? Jag har verkligen tagit chansen att bara koppla av i sommar och tagit paus från det mesta. Jag behövde och behöver fortfarande slå ner på tempot. Den här våren som vart har vart enormt påfrestande och händelserikt. Jag har genomgått två operationer och har fortfarande rehabilitering kvar från detta. Samtidigt som jag startade min ”fight” med landstinget Västmanland och startade det numera nationellt täckande diastasupproret. Under denna tid har jag såklart tagit hand om familj (även om de nu fått ta hand om mig med) och jobbat på ett jobb som jag blev tvungen att säga upp mig ifrån. Jag valde att säga upp mig då schemaläggningen stressade mig något enormt då vi är två treskiftsarbetande föräldrar och min arbetsgivare hade väldigt svårt att anpassa scheman eller vara lite flexibel. Konstigt dock när de kräver detta från sina arbetstagare, en konstigt metodik som inte faller mig i smaken. Därför har jag nu valt att gå vidare och startar mitt nya jobb den 1 september. Jag är väldigt förväntansfull samtidigt som jag gärna hade fortsatt att bara vara hemma. Jag älskar att vara hemma med min familj och mitt nya jobb kommer att möjliggöra detta på ett annat sätt.
Detta är mitt första inlägg på bloggen på mycket länge och jag ville mest förklara min frånvaro. Jag har dock uppdaterat sporadisk på instagram på sommaren då detta går så snabbt och smidigt genom telefonen. Nu finner jag dock återigen sugen på att skriva och berätta saker mest som vanligt för min egen skull. Jag hoppas att ni som följer mig fortsätter och jag välkomnar nya följare hit, Tack <3
[Detta inlägg är ett samarbete med Smart in the dark]
Varje år vid denna tiden skriver jag ett inlägg med ungefär samma innehåll. Varför kan man fråga sig? Jo för det är så himla viktig och det är värt att säga om och om igen.
Inlägget handlar naturligtvis som rubriker låter om att ta det säkra före det osäkra och se till att synas i mörkret. Nu när hösten är här och så också mörkret som kommer ligga ändå fram till våren igen. Så är det viktigt att vi syns i mörkret. Se till att ni och era barn har rätt kläder och ordentligt med reflexer på sig. Det är sällan det är svårt att få på sina barn reflexer men tonåringar och vuxna verkar verkligen ha ett problem med detta? Varför?
Är det för att man inte tycker att det är snyggt eller praktiskt? Nu finns det ju faktiskt snygga lösningar som också är smidiga. Smart in the dark ha snygg reflexer för vuxna, även tonåringar kan med glädje använda dessa. Jag har en ryggsäck och en scarf med härlig reflexer som gör att jag syns i mörkret. Vid andra tillfällen sås om när jag ska cykla i mörkret har jag givetvis bra lyse på cykeln men också benreflex, syns toppenbra när benet rör sig, och bältesreflex och armreflex.
Inom mitt yrke har man sett allt för många olyckor som kanske hade kunnat undvikas om alla syntes ordentligt i mörkret. Känns som att jag vädjar till er vilket jag gör ? kläder er och era barn med reflexer och använd lampor på cykel och barnvagnar.
Smart in the dark drivs av en härlig tjej som liksom jag brinner för säkerheten. Hon kommer på fina designer som är hållbara till ett vettigt pris. Samtidigt som reflexerna sys i Europa i Bulgarien under rättvisa förhållanden.
Med bilderna vill jag visa hur dåligt jag syns utan reflexer och hur bra man faktiskt syns med!
Så var smart in the dark du med!
[Detta inlägg är ett samarbete med Smart in the dark]
Varje år vid denna tiden skriver jag ett inlägg med ungefär samma innehåll. Varför kan man fråga sig? Jo för det är så himla viktig och det är värt att säga om och om igen.
Inlägget handlar naturligtvis som rubriker låter om att ta det säkra före det osäkra och se till att synas i mörkret. Nu när hösten är här och så också mörkret som kommer ligga ändå fram till våren igen. Så är det viktigt att vi syns i mörkret. Se till att ni och era barn har rätt kläder och ordentligt med reflexer på sig. Det är sällan det är svårt att få på sina barn reflexer men tonåringar och vuxna verkar verkligen ha ett problem med detta? Varför?
Är det för att man inte tycker att det är snyggt eller praktiskt? Nu finns det ju faktiskt snygga lösningar som också är smidiga. Smart in the dark ha snygg reflexer för vuxna, även tonåringar kan med glädje använda dessa. Jag har en ryggsäck och en scarf med härlig reflexer som gör att jag syns i mörkret. Vid andra tillfällen sås om när jag ska cykla i mörkret har jag givetvis bra lyse på cykeln men också benreflex, syns toppenbra när benet rör sig, och bältesreflex och armreflex.
Inom mitt yrke har man sett allt för många olyckor som kanske hade kunnat undvikas om alla syntes ordentligt i mörkret. Känns som att jag vädjar till er vilket jag gör ? kläder er och era barn med reflexer och använd lampor på cykel och barnvagnar.
Smart in the dark drivs av en härlig tjej som liksom jag brinner för säkerheten. Hon kommer på fina designer som är hållbara till ett vettigt pris. Samtidigt som reflexerna sys i Europa i Bulgarien under rättvisa förhållanden.
Med bilderna vill jag visa hur dåligt jag syns utan reflexer och hur bra man faktiskt syns med!
Så var smart in the dark du med!
Jag har blivit helt galen i bananpannkakor igen! Så perfekt som frukost lunch eller mellanmål.
Ingredienser
Mosa bananerna med en gaffel och rör ner resten. Låt gärna smeten dra en 10-15 min innan du steker. Stek på medelvärme tills pannkakan är lite fast och fått fin färg.
Till har jag lite vaniljkvarg och tinade mango och jordgubbar som jag rör ihop bara. Så gott!
Igår var dagen då frågan om varför vården är så ojämlik för kvinnor med rektusdiastas togs upp av Silvana Enelo_Jansson (M) i regionfullmäktige i Västmanland. Jag har som vart påverkad efter operationen och vart dimmig, men igår var det som att vakna upp igen. Jag tog därför kontakt med Silvana via messenger och till min stora glädje lyckades det, hon är en trevlig kvinna. Läste att Kenneth Östberg (S) i princip hävdade att detta var ett icke problem då endast 2 st kvinnor nekats denna typ av operation på 2 år. Denna siffra är mycket felaktig då jag vet att det är fler än 3 kvinnor på 6 månader som inte ens fått komma på bedömning på kirurgkliniken då remissen avvisats med motiveringen att Rektusdiastas inte är någonting som Lanstinget Västmanland i nuläget åtgärdar. Klart att siffran blir grovt missvisande när patienterna inte ens släpps inom landstinget väggar, behöver de inte neka någon efter ett besök på kirurgkliniken finns inte statistiken, kan tyckas vara ett smart drag?
Lyckligtvis fick jag fram denna informationen till Silvana innan hon skulle tala så hon kunde bemöta siffran med endast 2 avslag. Tack Silvana för att du lyft frågan och tagit strid för kvinnans rätt till vård.
Kenneth upprepar även att det saknas evidens och beprövad erfarenhet, och dessa orden har vi ju hört fört.
Här kommer mitt svar till SVT när de bad mig kommentera att ärendet tas upp. Hur känns det att du just betalat 80000 kr när regionen nu verkar vara öppna för att remittera kvinnor till Västerbotten? Vad vill du säga till regionrådet som är ytterst ansvarig för att det ser ut så här?
Jag tycker att det är bra att frågan lyfts. Dock tror jag att ni kunskapsnivån hos deltagande är låg och att man inte tagit sig tiden att själv läsa in sig på det material som finns utan man har bara lyssnat till professionen inom region västmanlands egna väggar.
Jag är positivt inställd till att man öppnar för att skicka remisser till Umeå men tror att det finns en baktanke med att inte skicka remisser till närmare län. Det är bökigt och kostar för den sökande att ta sig ända till Umeå.
Visst känns det surt att de öppnar för hjälp precis när jag opererat mig och bekostat detta själv. Men jag personligen hade inte kunnat vänta så länge till med en operation då jag kände hur kroppen föll isär.
Det har idag gått 1 vecka sedan operation och trots att jag har ont och kraftigt rörelsebehindrad Känner jag redan skillnad. Bara det att jag kunnat gå på toaletten för att bajsa utan att känna att tarmpaketet är på väg ut eller nästan svimmat av smärtan är så häftigt!
Jag skulle vilja hälsa till regionrådet att ta in kunskap från hela landet, inte bara inom regionen.
Att hävda att detta är ett ickeproblem då endast 2 kvinnor nekats operation sedan 2016 är en stor bluff. Jag har vart i kontakt med minst 3 tjejer som inom 6 månader blir nekade att ens komma till Kirurgkliniken för bedömning med motiveringen att rektusdiastas inte är något som man idag inom regionvästmanland åtgärdar. Klart att man inte ser att problemet existerar då man inte ens släpper in problemet i landstinget.
Jag säger det igen. Jag är rätt övertygad om att det är en ekonomisk fråga att landstingen inte vill börja operera oss med rektusdiastas med funktionella besvär. Men skulle man räkna på siffrorna med hur många som är sjukskrivna, förtidspensionärer eller tvingas gå ner i arbetstid så skulle nog samhället i längden tjäna massor med pengar på att hjälpa oss återfå en funktionell kropp.
Det var ett bra framförande av Silvana och jag tror att hon öppnade ögonen för många av våra politiker i regionsfullmäktige igår.
Vill man titta på hur det gick för oss och Silvana kan du göra det här klicka på Interpellation från Silvana Enelo-Jansson om magoperation.
Nu har en vecka sprungit förbi och magen firade en vecka igår med att bli av med dränaget. Dränaget var en slang som satt längst ner under snittet för att dränera sårvätska från magen. För mig kom det inga mängder alls, ca 100ml totalt sedan jag började mäta själv. Känns som att första veckan är omringat av ett dimmigt moln av smärta, morfin och försök till mobilisering. Jag har liksom vart hemmet med familjen men ändå inte funnits där. Första dagarna stängde jag in mig i gästrummet och vilade mest hela tiden, men efter det har jag försökt att sitta med i en fåtölj ute i vardagsrummet. det har fungerat bra, men man önskar ju att man kunnat göra mycket mer. Det är svårt för en mamma med starka kontrollbehov att bara sitta bredvid och titta på. Jag är nog inte helt lätt att ha att göra med alla gånger =) . Jag är otroligt tacksam för min fantastiska make för han har hanterat detta på bästa sätt och jonglerat allt vad det innebär med 2 barn, hus, matlagning, tvätt mm. Dessutom inte klagat en endaste gång när han även behövt hjälpa mig en hel del. Första dagarna kom jag nästan inte upp ur sängen utan honom, nu klarar jag mig själv i det mesta.
Idag känner jag mig klar i huvudet igen och smärtan är fullt hanterbar utan en större mängd smärtstillande. Just nu sitter jag uppe i fåtöljen och skriver här, medan barnen är på föris, skola och maken är på jobbet så jag är ensam hemma första gången sedan operationen. Just nu är det lite skönt med lugn och ro. Mina mål idag är att plocka undan lite småsaker (vill ju kunna hjälpa till lite här hemma) och ta mig ut i solen en liten stund.
Nedan följer lite bilder från när vi var på vårdcentralen och drog ut dränaget, ett tips är att ta en snabbverkande smärtstillande ca 30 min innan då det kan kännas lite att dra det. Själva dränageuttagningen gick bra, den satt fast lite i början, vilket är vanligt men lossnade sedan fint. Tack vare smärtlindringen innan så kändes det bara en kort stund.
Jag är fortfarande väldigt svullen men allt ser så här långt bra ut!
Efter dränaget var ute firade vi lite med att köpa Sushi till mig, så gott!
Ja så var dagen här som jag väntat, längtat men samtidigt bävat för. Jag längtar för att få en hel mage men bävar för smärtan och den långa rehabiliteringen som väntar.
Jag blev snabbt omhändertagen när jag kom på plats och fick träffa kirurgen direkt, samtidigt som jag fick lite premedicinering inför operationen. Allt gick lugnt och metodiskt till. Min kirurg ritade på mig och vi gick igenom vad som skulle göras igen. Sedan fick jag träffa Narkosläkaren som var toppenbra och vi gick igenom lite vilka läkemedel de skulle använda mm.
När jag vaknade hade jag som väntat lite ont men inte så farligt. Dock ökade smärtan och jag fick ganska så mycket smärtlindring under första dygnet. Jag har har haft rejält ont upp mot axlarna och nyckelbenen som blivit värre när jag rört mig.
Kirurgen kom och tittade på magen, lyfte på förbanden så vi båda fick kika och berättade att diastasen var 8.5 cm bred på bredaste stället och hela vägen uppifrån revbenen och ner vulvan. Man hade sammantaget tagit bort 4.5 kg fett och vävnad. Han var nöjd med resultatet och jag började nästan gråta vid anblicken av min nya mage. ser så fram emot återbesöket den 22 då jag får titta på den igen.
Första gångerna jag skulle resa på mig för att gå på toaletten fick jag lägga mig igen då jag höll på att tuppa av. Att inse att man verkligen var tvungen att gå som en ostkrok var med en spännande upplevelse.
Såhär ska jag gå närmsta 7 – 10 dagarna som ni förstår blir det mest att gå mellan sängen/fotöljen och toaletten. Så enormt tacksam att jag har familj som hjälper oss och stöttar oss så gott som det går
Dränaget som jag har ska sitta tills det kommer mindre än 25ml i två dygn sedan får jag ta bort den, och det tänker jag göra själv om inte grannen som också är SSK kommer över och hjälper mig 😉