Igår var en jobbig dag på många sätt. Vi sa farväl till Davids mormor Viola, Smillas gammelmormor.
Vi åkte ner till Mariestad hela familjen, trots att jag jobbat natten innan så kändes det viktigt att få åka och säga hejdå.
Begravningsceremonin hölls i ett kapell och var verkligen fin. Väldigt melodiska sånger och orgelspel. Efteråt hade vi fika på Violas favoritkafé vilket kändes väldigt fint. Smilla var superduktig under ceremonin och förstod vad som hände runt omkring henne. Vi hade pratat ända sedan Viola dog om att vi skulle gå på begravning. Vi har gått igenom många gånger med henne vad som händer på en begravning. Vi började med att förklara att på en begravning får man chansen att säga hejdå till den som dött. Vi berättade om hur det skulle se ut med en kista med duk över, alla blommor runt omkring, att prästen skulle prata. Vi sjöng psalmerna innan, så hon skulle känna igen dem och vi pratade också mycket om att många kommer att bli ledsna och gråta när man säger hejdå till någon som man har varit nära och inte kommer att få träffa igen. Vi har svarat på alla hennes funderingar så ärligt som vi kan. När vi kom fram till kapellet gick vi in och tittade hur det såg ut och så kunde vi förklara och svara på frågor innan ceremonin. När ceremonin började var Smilla lugn och trygg i vad som hände. När hon såg att någon var ledsen så bara bekräftade hon vad hon såg och sa att hon med var ledsen. Hon var tagen av stunden tror jag, men inte ledsen eller skrämd på något sätt. När vi sedan la blommorna på kistan och sa adjö sa Smilla att hon viskat hejdå till gammelmormor. 
Min duktiga och fina unge, hon imponerar dagligen på sin stolta mamma och pappa. Vi har aldrig tvekat på om hon skulle få vara med, men har märkt att det råder delade meningar om detta. Vissa tycker som vi att döden är en del av livet, finns inget konstigt med det. Det är inget vi behöver dölja för våra barn utan något vi ska hjälpa dem att hantera. Andra tycker att vi ska skydda våra barn så länge det vara går från jobbiga och obekväma saker, men vem är det vi skyddar egentligen? Är det kanske så att vi skyddar oss (läs vuxna) från att behöva bearbeta vår egna sorg?
Vila i frid fina Viola, hoppas du och Åke finner varandra igen.
Hur har ni gjort? Vad tror ni är bäst för barnen?
Här följer lite fina bilder fån begravningen.
