Värsta dagen i mitt liv är idag

Att vara gravid ska vara glädje och lycka. Min graviditet har kantats av blödningar och oro. Varje gång jag varit på kontroll har de försäkrat mig om att allt är som det ska och blödningarna är helt normalt i början av en graviditet. När vi var sist och även fick bild på lilla bebisen sa det att nu var det 98% chans att det går hela vägen.
Jag har i ett par dagar kännt en extrem oro efter att jag kännt några konstiga hugg i livmodern. Efter lite tjat fick jag komma på en ny kontroll och jag befarade det värsta. Mina graviditetssymtom har minskat och jag har kännt att något vart fel.

Tyvärr var min oro befogad och den lilla som växt inne i mig har dött, man tror att hjärtat slutat slå ca 9+4 alltså nästan 1 vecka sedan.

Jag märkte ganska fort på läkaren att något var fel, för han blev tyst och koncentrerad och vände inte upp skärmen mot mig, som de annars gör. Han säger sedan orden som får världen att rasa, hjärtat har slutat att slå.

När jag hämtat mig lite efter undersökningen får jag veta mina alternativ. Jag kan välja att vänta, se om kroppen tar hand om det själv, ta tabletter eller genomgå en skrapning. Jag väljer att genomgå en skrapning.
Förhoppningsvis får jag göra den i morgon, jag ska ringa operationskoordinatorn på morgonen  och kolla tid.

Efter beskedet idag tar jag mig hem själv, då maken är med dottern. Jag hinner bryta ihop ett antal gånger efter vägen och när jag kommer hem ramlar jag bara ihop. Jag ramlar ner i ett djupt hål och gör läten jag inte känner igen.
Jag hinner hämta och samla mig lite innan maken och dottern kommer. När de kommer hem känner jag en enorm tacksamhet att vi faktiskt har ett mirakel och en tung sorg då jag vet vad barnet i magen kunnat resultera i.

Maken har berättat för Smilla på väg hem och hon förstår att vi är ledsna men säger i samma mening. Men mamma det är bara att försöka igen ju…. älskade unge ❤ . Hon är ljuset i mörkret!

Efter detta bryter jag ihop lite då och då,  men har bästa familjen som stöttar och vi hjälps åt här hemma. Jag försöker förbereda mig för vad som komma skall under morgondagen.

Många frågar sig nog varför jag skriver om sådant här. Jo vi är många som går igenom detta och kanske kan det jag skriver hjälpa/stötta någon annan och dessutom är detta som ett sätt att bearbeta det som händer. Jag mår bättre av att få skriva av mig.

Undrar hur många tårar man kan fälla?

Hur framtiden blir? Vet inte, försöker ta en dag i taget nu.

9 thoughts on “Värsta dagen i mitt liv är idag

  1. Hej. Jag har själva varit med om det 2 gånger. Första gången i vecka 12 och andra gången i vecka 7. Tyvärr har jag inga andra barn och kommer heller inte att få några. Jag vet hur det känns att gråta så man inte ens känner igen sig själv…Precis som du säger faller man ner i ett mörkt djupt hål. Fortfarande efter 6 år så känner jag en obehaglig känsla i maggropen så fort jag ser en gravid kvinna eller en barnvagn. Då tänker jag på den dagen när jag låg på sjukhuset och var tvungen att ta medicin som gjorde att jag skulle ”kasta ut” mitt foster ur kroppen. Jag hade verkliga förlossningsvärkar och fick till sista ta morfin för att klara mig.
    Detta är inget som man önskar ens sin värsta fiende.
    Hoppas att du lyckas igen och tummen upp för din fina dotter.
    Lycka till!

    • Tack Eva-Maria!
      Det känns bättre och bättre, men vet inte riktigt när och om vi kommer orka igen. Vi är oerhört
      tacksamma och glada att vi faktiskt har ett litet mirakel.
      Tack för att du delar med dig av vad du vart med om ♡

Leave a Comment