Ni har väl inte missat att jag är med i magpodden där fina Bodil intervjuar mig angående våra försök att få ett syskon till våran tjej. Resan dit har visat sig vara ganska så brokig och full av utmaningar. Lyssna gärna!
Bodil Bergman Hughes som driver magpodden
Tack Bodil för att jag fick vara med
När vi träffades sist passade vi på att ta lite bilder, Bodil är nämligen en grym fotograf med =)
Idag var första dagen tillbaks sedan allt hände med missed abortion och skrapning. Jag hade pratat med min chef och lämnat önskemål om att denne kunna de framföra vad som hänt till kollegorna, just för att jag skulle slippa förklara för alla. Eller som idag få fråga hur går det med magen?
Det rev upp igen när jag på något kallt sätt ska förklara vad som har hänt, utan att bryta ihop. Bara att säga orden, nej det gick inte hela vägen bebisen dog, vi gjorde en skrapning.
Annars så har dagen gått rätt så bra, jag har ju vågat och klarat av att ta emot mitt första egna samtal. Å det gick ju faktiskt bra, jag lärde mig absolut att jag kan och vad jag bör göra nästa gång.
Åkte och hämtade tiden lillmonstret på dagis, sen hem laga mat, kvällsfika, nattning och allt sånt där.
Sitter jag nu i soffan och chillar, väntar på in man som duschar så jag får med mig sällskap upp till sängen.
Denna vecka skulle vart den vecka vi skulle börja slappna av och börja njuta av graviditeten. Så blev det inte. Istället kantades livet av sorg och elände när vi fick reda på att lilla väns hjärta hade slutat slå. Idag är det 11 dagar sedan jag gjorde skrapningen, då kroppen inte förstod att lilla vän hade dött.
Det går inte en endaste dag utan att jag tänker på lilla vän och hur framtiden med lilla vän hade kunnat se ut. Hur ska man våga eller ens orka försöka igen? Kommer jag känna mig hel?
Jag har mått dåligt till och från sedan allt hände, men har ändå kunnat fortsätta leva och hitta lite glädje. Kan dock inte låta bli att få lite dåligt samvete eller rent av känna skuld när jag är glad men samtidigt känner sorg. Funkar det verkligen så att man kan vara ledsen men ändå vara glad?
Livet går som sagt vidare och jag försöker hitta ljusglimtar i vardagen och göra och unna mig saker som gör mig glad. Jag fokuserar nu på att bygga upp mig själv igen för att jag ska orka vidare i livet.
Hur har det gått med sovandet då? Jag hade inte sovit mer än 4 timmar per natt sedan torsdagen då fick fick reda på att lilla vän var död, tills för två nätter sedan då jag provade att ta en sömntablett (utskrivet av läkare såklart). Jag har senaste två nätterna sovit, känner att kroppen behöver det för att återhämta sig både fysiskt och psykiskt. Jag kommer att fortsätta med dem någon dag till för att låta kroppen hitta rytmen igen, men sen är det stopp. Jag vill inte att jag ska bli beroende av något.
I morgon väntar jobb igen =)
Jag har så svårt att sova sedan jag fick veta att bebis dött i min mage. Jag har väldigt svårt att somna och när jag somnat sover jag bara en kort stund, vaknar för att sedan få kämpa för att kanske kunna somna om igen.
Jag antar att det är hjärnan som processerar allt som hänt. Även om det emellanåt känns som att jag är stark och kommer klara detta, så faller jag även ihop ibland. Det där svarta hålet kan liksom dyka upp utan förvarning och jag faller handlöst. Allt eftersom tiden går blir det lättare att hitta en väg upp ur hålet igen.
Vad gör man medsömnproblemen? Nu har jag haft riktiga problem med att sova i en veckas tid och jag börjar känna mig sliten nu. Så idag har jag pratat på telefon med min Dr på vårdcentralen och vi pratade länge om vad som hänt, hur jag mår och mina sömnproblem. Hon fick mig att förstå att detta som vi går igenom nu är en kris och att jag ska ge mig själv tiden att processera och läka i min takt. Jag har nog lätt att stressa fram att allt ska vara normalt igen så att ingen ska behöva tycka synd om mig och framförallt att jag inte ska tycka synd om mig. Vi pratade även om att jag haft problem att sova och hur det yttrade sig. Hon föreslog att jag skulle pröva sömntabletter ett par dagar, bara för att bryta ett dåligt mönster. Jag är glad att jag har en förstående doktor. Jag är fortsatt sjukskriven 50% till 25/4 pga foglossning (hur surrealistiskt är inte det, är ju inte ens gravid längre) och krishantering. Tabletterna har jag inte hämtat ut än, men kan jag inte sova inatt ska jag hämta dem i morgon prova då mannen är hemma. Inatt jobbar han och jag är ensam hemma med Smilla och då tas inga sömntabletter, jag vill vara säker på att jag vaknar om det skulle vara något.
Jag är trött nästan hela tiden nu och skulle verkligen behöva sova en hel natt nu.
Har du haft sömnproblem någon gång? Hur hanterade du det?
Så fel jag hade. Trodde verkligen att tiden skulle räcka till för ett par nya inlägg på bloggen. Istället bestämde min bacillskräck att det skulle saneras här hemma. Varenda liten kräksjukebacill skulle bort. Så har tvättat och städat hela dagen!
Sen har jag hunnit med storkok och allt annat som man måste hinna med. Nu har maken åkt till jobbet och jag ligger i soffan med fötterna i vädret ?
Strax ska jag upp och ordna med det sista innan sängen väntar.
Godnatt på er hoppas ni alla får sova gott ?
Idag var jag in för kontroll igen. Kontroll för att se om det vuxit till någon äggblåsa som skulle kunna tänkas släppa….
Var lite orolig att jag inte skulle ta mig iväg till kontrollen idag då jag har vart vaken hela natten med en kräksjuk liten tjej här hemma. Dock lyckades vi lösa så jag kunde komma iväg på besöket, och vilken tur att jag tog mig iväg. För vet ni vad??
Det hade vuxit ett ägg och det var på hela 17 mm =). Jag hade precis börjat ställa in mig på att ge upp och kanske ta en paus med alla hormoner ett tag så kommer detta. Helt oväntat faktiskt. Till och med läkaren lät positivt överraskad. Så nu kör vi!
Från och med idag ska jag ta ägglossningstest och får jag inget positivt ägglossningstest tills på söndag ska jag ta en spruta för att få ägglossning (Ovitirelle). Så nu är det väl snart dags för dessa vältajmade sexakter att äga rum, haha.
Tänk vilken vändning hörni, från att nästan ge upp till att vi faktiskt har en chans.
Nu ska jag bära min lilla tjej, som precis somnat i pappas knä i soffan, till sängen. Så håller vi tummarna för att det inte kommer några fler kräkor.
Jag grät senast idag. På morgonen efter besöket på kvinnokliniken, påvägen hem i bilen. Jag grät av uppgivenhet och ilska då jag känner att kroppen sviker mig.
Som ni förstår fick vi inga bra besked idag heller. Det visar sig att inget hänt trots ökad dos av puregon. Läkaren ville först inte höja dosen, men ändrade sig och nu har han höjt dosen till 66 E. Man undrar ju hur högt man ska behöva höja innan något händer?
Jag känner mig bättre nu, har samlat mig. Men visst känner jag mig lite bitter, men vet att i morgon när jag fått sova ordentligt så kommer det att kännas bättre! Det finns alltid dem som har det värre.
Jag vill också passa på att tacka alla de människor runt omkring oss som stödjer, peppar och finns där, tack ♡
Hej!
Idag har jag varit på undersökning och för första gången på länge fått höra lite positiva besked. För er som inte redan vet så har jag PCOS och vi vill nu försöka få barn, men utan ägglossning är det svårt. Vi är just inne i vår första cykel med hormonsprutor då hormontabletter ej fungerat för att kicka igång någon ägglossning.
I alla fall, när jag var där idag så tittade man med vaginalt ultraljud (VUL) och då såg man att livmoderslemhinnan vuxit till sig och att två ägg vaknat till liv. Ena var 9-10 mm stort och det andra 8-9 mm stora. Växer de som de ska så växer de med 2mm per dag och då är vi uppe på som störst 18 mm på fredagen och ett ägg kan inte lossna innan det är ca 17 mm stort. Så nu håller vi tummarna att allt ser bra ut till på fredag. Kanske kan jag få ägglossning fram till helgen, och hur häftig skulle inte det vara?
Känner mig dock fortfarande rätt så nedstämd och sugen på allt som är onyttigt. Jag känner mig svullen och har fått acne i ansiktet. Men får jag ägglossning denna vändan så antar jag att det är värt det, skulle det dessutom sluta i en graviditet är det definitivt värt det ♡
Jaha då var vi redan på cykeldag tio och jag har tagit hormonsprutor 8 dagar. Eftersom att jag tog första sprutan på dag 3 blir det att jag tagit dem 8 gånger.
Hur har jag mått då? Jag har kännt mig trött, nedstämd och lynnig. Mest tror jag det beror på den där hopplösheten som kommer över en emellanåt. Den är jobbig att tackla många gånger. Sprutan går bra att ta nu, inga större problem med att sticka mig själv längre. Det har snabbt blivit en rutin att jag tar min spruta vi 17 tiden. Det är till och med så att Smilla påminner mig att jag ska ta min medicin.
Det har hänt mycket här under veckan. Vi har besök av min farmor och pappa. Vi har firat Smilla som fyllt 4 år. Sista kalaset kommer vi att ha i morgon, då har hon haft allt som allt 4 kalas…. herre vart ska detta ta vägen tänker ni då? Vi har valt att dela upp kalas en för att inte ha så många här hemma på en gång. I morgon är det bara Smilla kompisar som kommer på kalas. Mer om kalasen i ett senare inlägg.
Vi har klarat av Smillas födelsedag fint utan paket från Jollyroom, men vi är enormt besvikna på företagets service och leveranstider……
Nu ska denna trötta mamma lägga sig, jag har lite sovtid att ta igen då jag var ute på julbord med bästa jobbet igår. Jag har vart lite spak idag, men när jag ser tillbaka på gårdagskvällen är det klart värt det 😆
Godnatt världen
Ja som alla redan vet, hoppas jag, så är det första advent idag. Nu får man med all rätt börja julstöket. Jag som älskar att pyssla älskar naturligtvis alla tider på året då det finns anledning att just pyssla.
Vi har dock som policy här hemma att Smilla ska få fylla år innan vi börjar julpynta på riktigt. Nu till helgen ska hon ha sina kalas, ja ni såg rätt. Jag ska skämma bort mitt barn med 3 kalas ☺, mer om det sen. Åter till dagen.
Idag har vi röjt i huset och bakat pepparkakor med kristyr på. Vi har bakat stora och vi har bakat små. Både jag och Smilla gillar att baka och pyssla så det var en perfekt grej att göra tillsammans. Från vad man kan se på sociala medier så är vi inte ensamma om att fira första advent med att baka lite. Vi bakade med en glutenfri deg och pepparkakorna blev supergoda. Har ingen bismak alls så som glutenfria kakor faktiskt kan ha.
Julen är en mysig tid och jag ska inte låta julstressen ta över i år, i år ska jag bara flyta med och må bra!
Idag gick det betydligt mycket bättre att ta sprutan, men visst är det obehagligt. Ont gör det efteråt med det sticker och svider rejält, detta av läkemedlet inte av nålen. Nålen känns knappt alls.
Här kommer lite bildbomb från dagens pepparkaksbak
Dagisnallen Bertil ville också smaka
