Sorgsöndag Magpodden – syskonlängtan

Ni har väl inte missat att jag är med i magpodden där fina Bodil intervjuar mig angående våra försök att få ett syskon till våran tjej. Resan dit har visat sig vara ganska så brokig och full av utmaningar. Lyssna gärna!

wp-1462782446124.jpeg

Bodil Bergman Hughes som driver magpodden

Tack Bodil för att jag fick vara med

wp-1462781927901.jpeg

När vi träffades sist passade vi på att ta lite bilder, Bodil är nämligen en grym fotograf med =)

wp-1462781898496.jpeg wp-1462781878049.jpeg wp-1462781860125.jpeg wp-1462781842554.jpeg wp-1462781726568.jpeg

Att inte kunna sova – sömnproblem

Jag har så svårt att sova sedan jag fick veta att bebis dött i min mage. Jag har väldigt svårt att somna och när jag somnat sover jag bara en kort stund, vaknar för att sedan få kämpa för att kanske kunna somna om igen.

Jag antar att det är hjärnan som processerar allt som hänt. Även om det emellanåt känns som att jag är stark och kommer klara detta, så faller jag även ihop ibland. Det där svarta hålet kan liksom dyka upp utan förvarning och jag faller handlöst. Allt eftersom tiden går blir det lättare att hitta en väg upp ur hålet igen.

Vad gör man medsömnproblemen? Nu har jag haft riktiga problem med att sova i en veckas tid och jag börjar känna mig sliten nu. Så idag har jag pratat på telefon med min Dr på vårdcentralen och vi pratade länge om vad som hänt, hur jag mår och mina sömnproblem. Hon fick mig att förstå att detta som vi går igenom nu är en kris och att jag ska ge mig själv tiden att processera och läka i min takt. Jag har nog lätt att stressa fram att allt ska vara normalt igen så att ingen ska behöva tycka synd om mig och framförallt att jag inte ska tycka synd om mig. Vi pratade även om att jag haft problem att sova och hur det yttrade sig. Hon föreslog att jag skulle pröva sömntabletter ett par dagar, bara för att bryta ett dåligt mönster. Jag är glad att jag har en förstående doktor. Jag är fortsatt sjukskriven 50% till 25/4 pga foglossning (hur surrealistiskt är inte det, är ju inte ens gravid längre) och krishantering. Tabletterna har jag inte hämtat ut än, men kan jag inte sova inatt ska jag hämta dem i morgon prova då mannen är hemma. Inatt jobbar han och jag är ensam hemma med Smilla och då tas inga sömntabletter, jag vill vara säker på att jag vaknar om det skulle vara något.

Jag är trött nästan hela tiden nu och skulle verkligen behöva sova en hel natt nu.

Har du haft sömnproblem någon gång? Hur hanterade du det?

Jag lever och överlever, men kastas mellan hopp och förtvivlan

Nu har det snart gått ett dygn sedan jag åkte ner på operation för att ta bort lilla vän som inte längre levde i min livmoder.

Ja jag har sorg och blir ledsen, men samtidigt känner jag att jag överlever detta! Just nu känner jag mig rätt så avtrubbad och vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Jag svänger totalt mellan att känna mig stark och tänka på framtiden, att vi faktiskt kan försöka igen. Nu vet vi vad som fungerar. Till att ramla ner i det där svarta djupa hålet igen.

Kroppsligt läker jag fort verkar det som. Det mesta av gravidmagen är borta och jag blöder inte värst mycket. Jag har lite ont, men det är inte värre än vanlig mensvärk.

Jag tar en dag i taget och idag ska jag bara vara….. Jag kommer vara ensam,  här hemma då dottern åkt till farmor (de hade planerat att ha melodifestivalmys sen tidigare) och maken ska jobba. Jag skulle ha gått på maskeradfest då min moster fyller år, men orkar inte riktigt det känner jag…. så det blir att bara vara idag.

Får se hur det går att vara ensam, men efter de här dagarna har jag förstått att jag inte behöver vara ensam. Alla samtal, sms och meddelanden jag fått senaste dagarna gör mig varm i kroppen och jag är oerhört glad att jag har så många fina vänner runt om mig. 

Värsta dagen i mitt liv är idag

Att vara gravid ska vara glädje och lycka. Min graviditet har kantats av blödningar och oro. Varje gång jag varit på kontroll har de försäkrat mig om att allt är som det ska och blödningarna är helt normalt i början av en graviditet. När vi var sist och även fick bild på lilla bebisen sa det att nu var det 98% chans att det går hela vägen.
Jag har i ett par dagar kännt en extrem oro efter att jag kännt några konstiga hugg i livmodern. Efter lite tjat fick jag komma på en ny kontroll och jag befarade det värsta. Mina graviditetssymtom har minskat och jag har kännt att något vart fel.

Tyvärr var min oro befogad och den lilla som växt inne i mig har dött, man tror att hjärtat slutat slå ca 9+4 alltså nästan 1 vecka sedan.

Jag märkte ganska fort på läkaren att något var fel, för han blev tyst och koncentrerad och vände inte upp skärmen mot mig, som de annars gör. Han säger sedan orden som får världen att rasa, hjärtat har slutat att slå.

När jag hämtat mig lite efter undersökningen får jag veta mina alternativ. Jag kan välja att vänta, se om kroppen tar hand om det själv, ta tabletter eller genomgå en skrapning. Jag väljer att genomgå en skrapning.
Förhoppningsvis får jag göra den i morgon, jag ska ringa operationskoordinatorn på morgonen  och kolla tid.

Efter beskedet idag tar jag mig hem själv, då maken är med dottern. Jag hinner bryta ihop ett antal gånger efter vägen och när jag kommer hem ramlar jag bara ihop. Jag ramlar ner i ett djupt hål och gör läten jag inte känner igen.
Jag hinner hämta och samla mig lite innan maken och dottern kommer. När de kommer hem känner jag en enorm tacksamhet att vi faktiskt har ett mirakel och en tung sorg då jag vet vad barnet i magen kunnat resultera i.

Maken har berättat för Smilla på väg hem och hon förstår att vi är ledsna men säger i samma mening. Men mamma det är bara att försöka igen ju…. älskade unge ❤ . Hon är ljuset i mörkret!

Efter detta bryter jag ihop lite då och då,  men har bästa familjen som stöttar och vi hjälps åt här hemma. Jag försöker förbereda mig för vad som komma skall under morgondagen.

Många frågar sig nog varför jag skriver om sådant här. Jo vi är många som går igenom detta och kanske kan det jag skriver hjälpa/stötta någon annan och dessutom är detta som ett sätt att bearbeta det som händer. Jag mår bättre av att få skriva av mig.

Undrar hur många tårar man kan fälla?

Hur framtiden blir? Vet inte, försöker ta en dag i taget nu.