Gott Nytt År och God Fortsättning 

Gott nytt år alla härliga människor där ute. Hoppas att ni haft en fin nyårsafton 💕 här hemma firade vi ensamma med god mat och massa mys. Vi somnade en stund innan 00 men alla var vakna på tolvslaget och tittade på fyrverkerier genom våra stora fönster. Det var bara pappan i familjen som gav sig ut för att tända på våran lilla fyrverkeritårta 🎉

bästa sällskapet!

godaste efterrätten


 

 

 

När jag tänker tillbaka på det gångna året ser jag mycket glädje och lycka och det är det som tar överhand. Detta trots att året vart ett av de tuffaste året i mitt liv, med en graviditet som orsakade illamående, diabetes och smärta. Jag har aldrig känt mig så begränsad och innesluten i mig själv men ändå så lycklig. Lyckan blev total när lillasystern kom och vi fick komma hem som en hel familj. Vi är nu kompletta och allt vårt slit med hormoner och sprutor är över 💕. Resterande del av året har vart som ett stort rosa fluffmoln av kärlek tillsammans med familjen. Visst har vi drabbats av jobbiga saker och händelser med men det överspeglas av det rosa fluffmolnet av kärlek 🙈
Jag är så otroligt tacksam för vad 2017 har givit mig och jag ser så fram emot vad som skall komma under 2018. Vi börjar på bästa sätt, med att åka tillsammans på en skön semester ☀️

Första bilden på Plutten

20161114_175045.jpgIdag var den dagen vi fick se vår Plutten för första gången. Jag har vart väldigt nervös kan jag säga, men allt såg bra ut och det lilla hjärtat pickade på. Såå glad att allt såg bra ut! Nästa ultraljud är om 2 veckor så ska försöka hålla känslorna i styr fram till dess.

Dock har jag som ni säkert vet inte mått så bra på senaste, besvärats av min IBS som blivit 10 resor värre under graviditeten. Eftersom jag är gravid kan jag inte ta de mediciner som jag brukar kunna ta. Förutom magsmärtor och frekventa toabesök varvat med förstoppning har också mått väldigt illa. Idag var jag och fick läkemedel utskrivet för detta då jag provat postafen med liten effekt, fick lergigan comp utskrivet. Jag är sjukskriven i 2 veckor och därefter sjukskriven 50% efter det hoppas jag att jag kan jobba 100% igen.

Jag hoppas att medicinen kan hjälpa mig att få lite återhämtning i alla fall.

Fortsätt att hålla tummarna för oss, kommer nog inte att kunna hoppas ordentligt förens vi passerat vecka 12 denna gången tror jag. Vårt förra missfall fick vi ju i vecka 11.

Nu ska jag bara ligga i soffa, nåja så gott det går med en snart 5-åring hemma 😉

Kram

Så glad men samtidigt så livrädd: Gravid igen

Hej på er!

Jag har något spännande att berätta för er! Jag är gravid igen efter missfallet i februari har vi haft det kämpigt, men nu har det alltså hänt igen. Många av dessa tidiga inläggen kommer inte publiceras än då vi inte riktigt är redo för att gå ut med detta ännu, men våra närmsta vet redan. Några på Jobbet vet också, de har ju liksom många av mina läsare haft koll på min cykel 😉 så många av er har säkert redan anat att bullen är i ugnen så att säga.

Jag tog ett test ganska snart efter ovitrellen (som gör att ägget lossnar) för att se när det falska positiva testet försvann. Ovitrell innehåller ju hormonet HCG och kan visa falskt positivt i upp till 10 dagar efter injektion. Injektionen tog jag den 1/10 och första graviditetstestet tog jag den 9/10 och då kan man ana ett sträck och detta antog jag vara negativt. Nästa tog jag den 10/10 och då var det negativt, den 11/10 kunde man ana ett streck till igen. Den 12:e blev skuggan till det andra sträcket lite tydligare och lika så den 13:e och den 14 var det ännu lite tydligare. Nu köpte jag ett digitalt test som jag tog på morgonen och det visar positivt =)

här är alla testerna ;)

här är alla testerna 😉

 

Här kommer bilden som jag skickade till maken på morgonen, med texten. Nu kan vi inte tvivla längre <3

gravidplutten1

 

Nu är jag bara nojjig att detta inte ska gå vägen, men jag ska verkligen försöka att njuta med.

 

Kram på er!

 

(detta inlägget är publicerat i efterhand)

Hur vågar jag berätta?

20161023_194558.jpgVill börja med att tacka för den enorma respons jag fått på mitt förra inlägg! Ni gör min dag, håll tummarna allt vad ni kan för oss.

Jag har valt att dela med mig om våra hormonbehandlingar och graviditet för att jag vill det. Jag hoppas att det jag skriver kan hjälpa någon eller att någon känner igen sig. Utgången kommer inte att förändras om jag berättar eller inte berättar. Det är inte jag att vara tyst, det är inte jag att inte våga berätta. Någon måste våga prata, prata om glädje, om rädsla, om livet. Det som händer oss nu är underbart, men skört. Vi har fått kämpa för att komma hit och det finns många andra som kämpar där ute.

Jag ställer snarare frågan, varför ska vi inte berätta? För att du inte vill veta?

Är det fortfarande tabu att prata om graviditet, missfall osv? Vad händer om det inte lyckas denna gången heller och jag bryter ihop och ingen fattar varför?

För mig känns det bra att dela med mig av det goda och det dåliga, det är lite det man får när man läser min blogg. Blir ju lite konstigt om jag väljer att berätta om hormonbehandlingarna utan att berätta om vad som händer sedan? Det skulle bli väldigt konstlat och tyst här på bloggen då.

Allt är inte rosa fluffiga moln, utan livet är en berg och dalbana och ni är välkomna att följa med på min!

Cykeldag 12 och sprutdag 11 Glädje och avundsjuka

20160925_221104.jpgJaha då var man fullproppad med hormoner igen. Känner mig uppblåst och lite lynnig emellanåt, det är nog de enda biverkningarna jag har. Förutom att jag fortfarande tycker att det gör ont att ta sprutorna, inte sticket utan läkemedlet i sig. Det svider och bränner till rätt rejält ibland.

Hur går det då för mig? Jag var på läkarbesök i torsdags och då var det inga äggblåsorna som var över 9 mm, men väldigt många var 9 mm. Man ville inte öka dosen då livmoderslemhinnan ökat i storlek. Så i morgon är det dags för en ny kontroll och jag tycker att jag känner av lite på höger sida så hoppas att något ägg vuxit till sig. Om inte så höjs dosen till 66 E.

Sedan måste jag bara säga en sak. Har läst och pratat med en del som nu är gravida att de förstår hur jag känner för att de själva fått försöka sååå länge. Sedan när jag frågar hur länge de försökt så kommer det ….. jo vi fick ju försöka ett helt halvår. Försöker här att inte tappa hakan och tänka att personen vill väl. Men inuti mig växer en avundsjuka och jag vill så gärna säga att 6 månader är ingenting, det vanliga är att det tar upp mot ett år. De kan inte förstå hur det är att försöka och försöka år efter år. Sedan att veta att problemet faktiskt ligger hos dig och ta en massa mediciner som påverkar dig och därmed dem runt omkring dig.

Känner att jag blev lite bitter där, men även solen har sina fläckar.

Jag missunnar ingen som är gravid och jag är så glad för er skull. Däremot kan ni inte förstå vad jag går igenom om ni inte vart där själva, ni kan säkert tänka er, men inte förstå.

Vill också tillägga att jag är oerhört tacksam och glad att vi faktiskt har ett barn och hon är helt fantastisk. Många får inte chansen att uppleva detta mirakel som det innebär att få barn.

Nu ska denna solstråle lägga sig och ladda upp för en ny dag ?

 

Mens istället för bebis

Igår kväll när jag var på utbildning med övernattning dessutom. Kom den, den där ovälkomna mensen som man för allt i världen hoppas inte ska dyka upp. 
Dagen idag har kantats av grymma menssmärtor och lite offerkofte tycka synd om mig själv. Allt jag ville var att åka hem, krypa ner under täcket med min värmekudde. Istället blev det föreläsningar,  tenta och praktiska test.

Kvällens fläta ?

Skyndar hem för att hämta Smilla och köra henne till dansen. Efter dansen direkt hem och stoppa ungen i badet då hon har sand i hela håret eftersom ”någon” hällt sand på henne. Nattar henne, vilket fortfarande funkar kanon med det nya sättet
När hon somnat gör jag en köttgryta, långkok som får stå på tills mannen kommer hem från jobbet. Jag sätter mig i soffan och nu sitter jag här. Jag och texten. Att få skriva är verkligen ett sätt att få ventilera saker. Att låta mig själv skriva om hur jag känner gör det lättare att blicka framåt. Kanske låter det konstigt?

Just nu känner jag mig deppig och besviken på mig själv och min kropp, men vet att det snart kommer att kännas bättre igen snart…

Idag skulle jag fått bebis

Jaha så här dagen efter att man anordnat ett stort event som vart väldigt lyckat så har jag ändå lite dåligt eftersmak på allt.

Idag var den dagen som vi skulle få se vår bebis för första gången.  Jag var beräknad till den 11 september. Tankarna och känslorna kommer i vågor, men idag låter jag dem göra det. För en kort stund sörjer jag det vi skulle haft för att sedan kunna resa mig upp och kämpa vidare. Tror att det är viktigt att låter kropp och tanke ta in sorgen emellanåt.

Idag är en sån dag helt enkelt. 

Kram

Sorgsöndag Magpodden – syskonlängtan

Ni har väl inte missat att jag är med i magpodden där fina Bodil intervjuar mig angående våra försök att få ett syskon till våran tjej. Resan dit har visat sig vara ganska så brokig och full av utmaningar. Lyssna gärna!

wp-1462782446124.jpeg

Bodil Bergman Hughes som driver magpodden

Tack Bodil för att jag fick vara med

wp-1462781927901.jpeg

När vi träffades sist passade vi på att ta lite bilder, Bodil är nämligen en grym fotograf med =)

wp-1462781898496.jpeg wp-1462781878049.jpeg wp-1462781860125.jpeg wp-1462781842554.jpeg wp-1462781726568.jpeg

Många känslor som väller tillbaka

Screenshot_2016-04-02-13-13-51-1Jag skulle nu vara i vecka 17 och lyckligaste i världen. Istället fick Missfall och första mensen efter det kom igår och med den kom smärtan. Inte bara den fysiska smärtan som hör till utan också den psykiska, den jag lyckats förtränga en stund. I och med den första droppen igår slog det mig som en vägg!

Jag fick anstränga mig för att inte låta det ta över samtidigt som jag var på jobbet, men det gick och dagen passerade. Jag somnade strax efter 20 då jag nattade dottern ?

Idag känns det lite bättre igen, men sorgen hänger kvar.

Livet är så orättvist ibland och så kommer det tyvärr alltid vara. Jag hoppas bara att det blir vår tur igen snart!

Att inte kunna sova – sömnproblem

Jag har så svårt att sova sedan jag fick veta att bebis dött i min mage. Jag har väldigt svårt att somna och när jag somnat sover jag bara en kort stund, vaknar för att sedan få kämpa för att kanske kunna somna om igen.

Jag antar att det är hjärnan som processerar allt som hänt. Även om det emellanåt känns som att jag är stark och kommer klara detta, så faller jag även ihop ibland. Det där svarta hålet kan liksom dyka upp utan förvarning och jag faller handlöst. Allt eftersom tiden går blir det lättare att hitta en väg upp ur hålet igen.

Vad gör man medsömnproblemen? Nu har jag haft riktiga problem med att sova i en veckas tid och jag börjar känna mig sliten nu. Så idag har jag pratat på telefon med min Dr på vårdcentralen och vi pratade länge om vad som hänt, hur jag mår och mina sömnproblem. Hon fick mig att förstå att detta som vi går igenom nu är en kris och att jag ska ge mig själv tiden att processera och läka i min takt. Jag har nog lätt att stressa fram att allt ska vara normalt igen så att ingen ska behöva tycka synd om mig och framförallt att jag inte ska tycka synd om mig. Vi pratade även om att jag haft problem att sova och hur det yttrade sig. Hon föreslog att jag skulle pröva sömntabletter ett par dagar, bara för att bryta ett dåligt mönster. Jag är glad att jag har en förstående doktor. Jag är fortsatt sjukskriven 50% till 25/4 pga foglossning (hur surrealistiskt är inte det, är ju inte ens gravid längre) och krishantering. Tabletterna har jag inte hämtat ut än, men kan jag inte sova inatt ska jag hämta dem i morgon prova då mannen är hemma. Inatt jobbar han och jag är ensam hemma med Smilla och då tas inga sömntabletter, jag vill vara säker på att jag vaknar om det skulle vara något.

Jag är trött nästan hela tiden nu och skulle verkligen behöva sova en hel natt nu.

Har du haft sömnproblem någon gång? Hur hanterade du det?