Min förlossningsberättelse

Nu har det gått lite mer än 3 månader sedan Heli kom till Världen. Att det blev just en Heli var inte helt självklart , men väldigt ändå när man tänker efter.  Kommer ett inlägg om detta med så småningom.

Nu vidare till förlossningen. Det var ju länge högst oklart om jag skulle få möjligheten att föda vaginalt eller om hon skulle få komma ut med planerat snitt. Sista besöket hos min förlossningsläkare såg man att hon var 23% större än normalt, men han trodde att hon var större ändå då det var lite klurigt att mäta. Han gav mig en lucka på ett par dagar att föda vaginalt och tid för en eventuell igångsättning. Funkar det inte med igångsättning så blir det planerat snitt senast veckan efter.

Dagen för eventuell igångsättning kommer och jag har haft väldigt mycket sammandragningar och förvärkar, så hoppades på att jag hade öppnat mig lite mer. Eftersom jag var snittat en gång innan ville man inte starta igång det hela med läkemedel så min möjlighet var att tappen skulle vara så pass öppen att man kunde ta hinnorna så vattnet gick och därigenom sätta igång förlossningen. Tyvärr hade jag inte öppnat mig och det fanns ingen möjlighet att ta hinnorna. Lite snopen och mycket besvikna  (det rullade en och en annan tår) fick vi ta vår fullpackade bil och åka hem igen. I handen med oss hem hade vi nu tiden för vårat planerade snitt, första gången vi ska få träffa vårt andra barn våran lilla pluttan (pluttan har vart hennes namn i magen).

Så kommer den stora dagen. Idag ska vi få träffa henne. Vi var laddade men samtidigt nervösa.

I bilen påväg mot förlossningen!

Min mamma, Smillas mormor var hemma med Smilla och de väntade spänt på att få höra att lillasyster hade kommit. Vi skulle vara på förlossningen tidigt på morgonen och vi skulle få vara först på tur den dagen. Vi fick dock vänta en stund ändå för att det kom ett akutsnitt emellan. Det gjorde mig inget alls när jag tänkte på att det var ett barn som behövde komma ut fort. Vi fördrev tiden bäst vi kunde…. det är tur man har mobilen. Det kom en narkosläkare, som var störtskön (han som tagit bilderna på operationssalen) och pratade igenom hur vi skulle lägga upp allt med smärtlindring osv. Kändes tryggt och bra. Sedan fick jag en kateter och ytterligare väntan.

Helt plötsligt kommer de in och säger till oss att det är dags att förbereda oss och att även pappan ska ta och byta om för snart är det våran tur.

vi tog de sista magbilderna

laddade för att få träffa pluttan

Strax innan 11 kommer de och ber oss byta om 11.10 går vi in på salen och Heli föddes 11.17. Snabbt men kändes inte på något sätt som att de eller vi stressade. Det gick fort och smidigt för kirurgerna att öppna och ta ut Heli. Trots att jag snittats en gång innan fanns det minimalt med sammanväxtningar. När vi kom på salen fick jag sitta på britsen  och kuta rygg så narkosläkaren kunde sätta spinalen. Han var otroligt pratsam och en skön snubbe som fick mig att slappna av. Efter spinalen var satt fick jag lägga mig på operationsbordet så började man att klä in mig.

många sladdar är det

Man är rätt utlämnad när man ligger så här

nu kommer hon snart!

Efter det att vi kollat att bedövningen tar bra så återgår vi till att prata med narkosläkaren, men bara efter någon minut känner jag att hon snart kommer ut och säger det till läkaren. Han har nämligen lovat att ta kort åt oss när pluttan kommer ut och jag vill inte att han missar det. Han trodde mig nästan inte för det gick så otrolig fort, men jo vist hon var på väg ut. Det är en konstig känsla det där när man känner att någon rör runt inne i en och är ganska så brutala utan att man får ont.

Nu kommer snart lite bilder från när bebis kommer ut obs! Kan upplevas som läskiga bilder!

11.17 kommer en skrikande bebis ut, för de hinner knappt få upp hennes huvud ur min mage innan hon skriker. När man hör det där underbara skriket släpper alla spänningar och oro som man har och man blir bara genomlycklig. Tack och lov så mår hon bra. Vi får ganska snabbt höra att det var en stor tjej som kommit till oss.

första gången vi ser varann

De torkar av henne lite fort och kommer fram med henne till mig direkt, hon är fortfarande ihop med livmoderkakan. De går till ett undersökningsbord i rummet intill en kort stund för att klippa navelsträngen och väga henne. sedan kommer de direkt tillbaka med henne igen. Allt för att jag inte ska behöva vara ifrån henne så lång stund.

stolta föräldrar

Efteråt får vi stanna på förlossningen tillsammans för att se att bedövningen släpper och att både jag och bebis mår bra. Vi får fika och David får sätta upp en nål  på tavlan för nyfödda.

Det var helt fantastiskt att få upp sin bebis på bröstet och vara tillsammans. Stor skillnad från när Smilla föddes och jag fick ligga på uppvaket. Smilla sjönk ju i sitt blodsocker så pass att hon fick ligga på neonatalen i ett dygn, men Heli gjorde aldrig det. Jag är helt övertygad om att det beror på att hon fick vara nära från början och att hon fick åtkomsten till bröstet. Hon ammade inom 1 timme och det kändes underbart!

Klockan 15.40 var vi uppe på BB och jag skulle ljuga om jag sa att jag mådde bra, för det gjorde jag inte. Jag hade väldigt ont och kände mig groggy. Men var så otroligt lycklig att allt hade gått bra!

 

Jag är oerhört tacksam för att jag blivit så väl omhändertagen. Dels av Klaraverksamheten, där jag gått på samtal för att bearbeta min första förlossning och föbereda för den andra. Dels av Dr Björn som lyssnade på mig och la upp en gemensam plan för min förlossning. Sedan förlossningen Västerås, ni är grymma trots tung belastning!

 

Vill ni höra mig prata om min förlossning kan ni gå in på Magpodden i morgon och lyssna 😉

Graviditetsdiabetes – kontakten med specialistmödrarvården fortsättning följer…

Igår var jag till specialistmödrarvården på Klarasamtal, då vi försöker lägga upp en plan för slutet av graviditeteten och inför förlossning.  När jag kom dit var jag dock fortfarande så frustrerad över bemötandet på telefonen tidigare på morgonen så vi började med att ventilera lite. Jag berättade vad som hänt på morgonen och mina funderingar.

Det intressanta var att hon höll med mig och blev på riktigt upprörd själv. Hon förstår verkligen min önskan att få en chans till att få föda vaginalt. Hon förstod även att jag var orolig att pluttan ska bli för stor då mitt socker verkar sticka iväg.

Vi började således vårt möte med att hon gick iväg och pratade med diabetessköterskorna och sa till dem att de inte lyssnade på mig och jag skulle ha ett läkarsamtal innan jag gick idag. Så efter mötet fick jag vänta ca 1,5 timme med sedan fick jag träffa läkaren till slut.

Nu var det ett helt annat bemötande än sist. Jag var tydlig med det jag var besviken över och att jag ville ha en plan för hur vi ska göra för att få koll på mitt socker. Så nu är vi överrens för nu. Jag ska höja mitt långtidsinsulin till 9E stegvis och så lägger vi till måltidsinsulin till lunch och middag på 2E så får vi se hur kroppen reagerar, jag får även höja till 3E om jag märker att det behövs och sedan ska vi ha en ny kontakt per telefon på måndag.

Känns så skönt nu när man fått respons och i alla fall läkaren förstår mig.

Hon som ringde i morse träffade jag då inte på idag och det kanske var lika bra, dock kommer jag skicka in kurvorna kvällen innan (trots att de sagt 12 på torsdagar) bara för att undvika tjat. Men tycker fortfarande att de kan vara tydligare i sin kommunikation!

När ni läser detta inlägg är vi  (hela familjen) på väg mot Stockholm och en spännande dag ;), mer om det i ett annat inlägg.

 

RUL och förlossningsplanering – vaginalt eller kejsarsnitt?

Igår var vi på RUL, rutinultraljudet, här i Västerås. Vi fick se vårt lilla mirakel, för det känns verkligen som ett litet mirakel efter alla dessa försök under alla år! Smilla kommer att få en lillasyster och hon ser helt frisk ut enligt ultraljudet. Vilken lättnad att veta att allt ser bra ut.

Efter var vi inbokade till ett Läkarbesök hon en överläkare på specialistmödrarvården då jag hade en jobbig förlossning med Smilla som slutade i ett akut kejsarsnitt. Igår fick vi svaret till varför det inte fungerade. Smilla var för stor och jag var för liten i mitt bäcken. Hon kunde helt enkelt inte tränga ner. Min livmoder kämpade i många timmar och tillslut orkade den inte längre, för den kämpade med att få ut något som var omöjligt.

Vi pratade länge om olika alternativ, då jag helst undviker snitt. Det är en stor bukoperation och det finns många risker och komplikationer med detta som jag känner till allt för väl. Jag gillar inte att tappa kontrollen, vilket man gör när man lägger sig på operationsbordet och överlämnas i någon annans händer. Tillslut frågar jag vad han tycker. Då säger han att om jag var hans dotter skulle han rekommendera ett snitt då det är det säkraste alternativet för mig och barnet. Vi har inte kommit fram till ett definitivt beslut då det fortfarande finns en möjlighet att jag kan föda vaginalt och den möjligheten har jag svårt att släppa, men vid minsta risk för bebis så blir det snitt.Vi beslutar oss för att planera för ett snitt, men vi stänger inte fönstret till en vaginal förlossning riktigt än. Vi kommer att träffas igen vecka 28 för att prata vidare och kolla hur stor bebisen är.

Jag fick dessutom tid för Klarasamtal med en barnmorska då jag har mycket oro kring graviditet och förlossning.

Jag är rädd att om det blir ett kejsarsnitt kommer jag uppleva det lika jobbigt som  sist? Jag upplevde nog inte själva snittet som så jättejobbigt, jag fattade ju att det var tvunget tillslut. Däremot efteråt var det jobbigt. jag fick inte vara tillsammans med min familj, låg på uppvaket morfinstinn. När jag ska därifrån säger dem att vi ska till 69:an (vilket är neonatalen) jag vet mycket väl vad 69:an och undrar varför vi ska dit. Ingen vet! Den stunden innan jag visste vad som hänt var den värsta i mitt liv. Det blev trauma på trauma. När jag kommer till 69:an får vi veta att vi inte kan stanna där då det är platsbrist och jag och David får gå upp till BB utan bebis för att sova….. Dagen efter var det suck och stön när jag ville till 69:an och jag fick inte korrekt smärtlindring, ja låt säga att mycket strulade. Jag vill inte ha det så igen…..

Någon som vart i samma sits att man får välja själv? Vad valde du? snitt eller försöka med vaginal förlossning?