Tung helg – ett år sedan

Idag är det ett år och 1 dag sedan jag fick veta att pyret i min mage dött. Idag för ett år sedan gick jag igenom det värsta som hänt i mitt liv. Jag genomgick en skrapning för att ta bort det liv som växt i min mage. Det liv som vi så längtade efter. Dessa två dagarna för 1 år sedan var och är det tuffaste jag gått igenom. 

Jag undrar om kroppen kan känna av den sorgen igen. För jag har inte riktigt kännt igen mig själv dessa dagar. Jag fortsätter som vanligt men det känns konstigt inuti. 

Jag är enormt tacksam att jag nu har ett nytt växande liv i min mage och kan tänka mig att det underlättar, gör att denna dagen är lättare att hantera. 

Idag ska jag spendera dagen med att mysa med min dotter och pluttan i magen och vara tacksam för det jag har och det som komma skall. Att vara sorgsen en dag som denna är nog oundviklig ändå. Det är tur att jag har min underbara familj.

Kram på er alla, hoppas att ni haft en mysig helg och är laddade för den nya veckan.

Lilla vän jag är så ledsen att vi aldrig fick chansen att träffa dig 💕

Gravid Vecka 5

20161018_202557.pngÄntligen har vi nått det delmål vi längtat efter igen…. vi har nu en chans att få bli föräldrar igen på riktigt!

Vi är nu inne i vecka 5 (4+2) i skrivandets stund, är dock osäker på när vi kommer att gå ut med nyheten ännu. Många av er har säkert redan luskat ut att något är på gång.

Nu är lilla plutten vad man kallar för ett embryo och i början på nästa vecka ska del lilla hjärtat att börja fladdra. Plutten är nu ungefär liga stor som en solroskärna.

Vi är så glada men samtidigt väldigt oroliga och kommer inte ta ut något i förskott denna graviditet, försöker dock glädjas ändå.

Mina symtom då? Jo man kan väl säga att jag har det mesta. Ömma tuttar, svullen mage, trött och illamående. Började även kräkas i denna vecka, men det visade sig vara en släng av magsjuka….

Håll tummarna att det går vägen nu, så ser vi fram emot att se plutten på ett tidigt ultraljud den 14 November

 

(detta inlägget är publicerat i efterhand)

Värsta dagen i mitt liv är idag

Att vara gravid ska vara glädje och lycka. Min graviditet har kantats av blödningar och oro. Varje gång jag varit på kontroll har de försäkrat mig om att allt är som det ska och blödningarna är helt normalt i början av en graviditet. När vi var sist och även fick bild på lilla bebisen sa det att nu var det 98% chans att det går hela vägen.
Jag har i ett par dagar kännt en extrem oro efter att jag kännt några konstiga hugg i livmodern. Efter lite tjat fick jag komma på en ny kontroll och jag befarade det värsta. Mina graviditetssymtom har minskat och jag har kännt att något vart fel.

Tyvärr var min oro befogad och den lilla som växt inne i mig har dött, man tror att hjärtat slutat slå ca 9+4 alltså nästan 1 vecka sedan.

Jag märkte ganska fort på läkaren att något var fel, för han blev tyst och koncentrerad och vände inte upp skärmen mot mig, som de annars gör. Han säger sedan orden som får världen att rasa, hjärtat har slutat att slå.

När jag hämtat mig lite efter undersökningen får jag veta mina alternativ. Jag kan välja att vänta, se om kroppen tar hand om det själv, ta tabletter eller genomgå en skrapning. Jag väljer att genomgå en skrapning.
Förhoppningsvis får jag göra den i morgon, jag ska ringa operationskoordinatorn på morgonen  och kolla tid.

Efter beskedet idag tar jag mig hem själv, då maken är med dottern. Jag hinner bryta ihop ett antal gånger efter vägen och när jag kommer hem ramlar jag bara ihop. Jag ramlar ner i ett djupt hål och gör läten jag inte känner igen.
Jag hinner hämta och samla mig lite innan maken och dottern kommer. När de kommer hem känner jag en enorm tacksamhet att vi faktiskt har ett mirakel och en tung sorg då jag vet vad barnet i magen kunnat resultera i.

Maken har berättat för Smilla på väg hem och hon förstår att vi är ledsna men säger i samma mening. Men mamma det är bara att försöka igen ju…. älskade unge ❤ . Hon är ljuset i mörkret!

Efter detta bryter jag ihop lite då och då,  men har bästa familjen som stöttar och vi hjälps åt här hemma. Jag försöker förbereda mig för vad som komma skall under morgondagen.

Många frågar sig nog varför jag skriver om sådant här. Jo vi är många som går igenom detta och kanske kan det jag skriver hjälpa/stötta någon annan och dessutom är detta som ett sätt att bearbeta det som händer. Jag mår bättre av att få skriva av mig.

Undrar hur många tårar man kan fälla?

Hur framtiden blir? Vet inte, försöker ta en dag i taget nu.

Vecka 9 och redan sjukskriven för foglossning

Hej!

Här går tiden med snigelfart, ändå verkar det vara svårt att få ork/tid över att skriva. Jag har redan ond foglossning som gör att jag inte kan jobba på mitt älskade jobb. Jag är glad att vi valt att berätta så tidigt om graviditeten, man slipper tissla och tassla med hemligheter och så. Förra graviditeten hade jag också besvär av foglossning men besvären har kommit betydligt mycket tidigare denna gång.

Att bara vara hemma är inte riktigt min grej, även om det just nu vart bra då jag inte mår något vidare i graviditeten. Känns dock lite dumt att klaga över hur dåligt jag mår när vi så länge kämpat för att komma dit vi är idag. Jag har fått kommentarer som…. men vadå det är ju detta du längtat efter…. svar nej jag har inte längtat efter att må dåligt. Jag längtar efter att få ett barn till. Jag försöker att fokusera på att utav allt detta kommer det faktiskt ett litet barn ❤

På Tisdag ska jag till jobbet och prata om ev omplacering till lättare tjänst så att jag kan fortsätta jobba. Kommer ju bli galen om jag ska gå här hemma bara.

Nu är det dags förhormonmonstret att sova, godnatt!

 

Första bilden är här

Nu har vi fått våran första bild på Ärtan nr 2 som Smilla kallar den. Jag är idag v 8+1 och är alltså i vecka 9. Ärtan är idag 1.5 cm stor och ser frisk ut enligt läkaren.

image

Tycker inte man ser så tydligt på bilderna, men man såg en kropp och ett huvud med ett tickande hjärta i alla fall.

image

Smilla var med mig idag och hon var riktigt spänd över att få se bebis. Hon höll mamma hårt i handen och när läkaren visade på skärmen och sa där är din lillasyster eller lillebror så riktigt studsade hon av glädje. Älskade unge som är så duktig.

Vissa kan tycka att vi vart tidiga med att berätta för Smilla, men jag känner inte så alls. Hon vet ju om varför jag har tagit sprutorna, vart med och hoppas på att ett ägg ska växa och släppa. Var faktiskt med när jag tog mitt graviditetstest och fick veta direkt. Jag var noga att förklara för henne vad det innebär och att risker finns att det kanske ändå inte blir en bebis. Hon har undrat och frågat massor och vi har svarat så ärligt och okomplicerat som möjligt.
Det känns verkligen som att vi gjort rätt ❤