Gott Nytt År och God Fortsättning 

Gott nytt år alla härliga människor där ute. Hoppas att ni haft en fin nyårsafton 💕 här hemma firade vi ensamma med god mat och massa mys. Vi somnade en stund innan 00 men alla var vakna på tolvslaget och tittade på fyrverkerier genom våra stora fönster. Det var bara pappan i familjen som gav sig ut för att tända på våran lilla fyrverkeritårta 🎉

bästa sällskapet!

godaste efterrätten


 

 

 

När jag tänker tillbaka på det gångna året ser jag mycket glädje och lycka och det är det som tar överhand. Detta trots att året vart ett av de tuffaste året i mitt liv, med en graviditet som orsakade illamående, diabetes och smärta. Jag har aldrig känt mig så begränsad och innesluten i mig själv men ändå så lycklig. Lyckan blev total när lillasystern kom och vi fick komma hem som en hel familj. Vi är nu kompletta och allt vårt slit med hormoner och sprutor är över 💕. Resterande del av året har vart som ett stort rosa fluffmoln av kärlek tillsammans med familjen. Visst har vi drabbats av jobbiga saker och händelser med men det överspeglas av det rosa fluffmolnet av kärlek 🙈
Jag är så otroligt tacksam för vad 2017 har givit mig och jag ser så fram emot vad som skall komma under 2018. Vi börjar på bästa sätt, med att åka tillsammans på en skön semester ☀️

Min förlossningsberättelse

Nu har det gått lite mer än 3 månader sedan Heli kom till Världen. Att det blev just en Heli var inte helt självklart , men väldigt ändå när man tänker efter.  Kommer ett inlägg om detta med så småningom.

Nu vidare till förlossningen. Det var ju länge högst oklart om jag skulle få möjligheten att föda vaginalt eller om hon skulle få komma ut med planerat snitt. Sista besöket hos min förlossningsläkare såg man att hon var 23% större än normalt, men han trodde att hon var större ändå då det var lite klurigt att mäta. Han gav mig en lucka på ett par dagar att föda vaginalt och tid för en eventuell igångsättning. Funkar det inte med igångsättning så blir det planerat snitt senast veckan efter.

Dagen för eventuell igångsättning kommer och jag har haft väldigt mycket sammandragningar och förvärkar, så hoppades på att jag hade öppnat mig lite mer. Eftersom jag var snittat en gång innan ville man inte starta igång det hela med läkemedel så min möjlighet var att tappen skulle vara så pass öppen att man kunde ta hinnorna så vattnet gick och därigenom sätta igång förlossningen. Tyvärr hade jag inte öppnat mig och det fanns ingen möjlighet att ta hinnorna. Lite snopen och mycket besvikna  (det rullade en och en annan tår) fick vi ta vår fullpackade bil och åka hem igen. I handen med oss hem hade vi nu tiden för vårat planerade snitt, första gången vi ska få träffa vårt andra barn våran lilla pluttan (pluttan har vart hennes namn i magen).

Så kommer den stora dagen. Idag ska vi få träffa henne. Vi var laddade men samtidigt nervösa.

I bilen påväg mot förlossningen!

Min mamma, Smillas mormor var hemma med Smilla och de väntade spänt på att få höra att lillasyster hade kommit. Vi skulle vara på förlossningen tidigt på morgonen och vi skulle få vara först på tur den dagen. Vi fick dock vänta en stund ändå för att det kom ett akutsnitt emellan. Det gjorde mig inget alls när jag tänkte på att det var ett barn som behövde komma ut fort. Vi fördrev tiden bäst vi kunde…. det är tur man har mobilen. Det kom en narkosläkare, som var störtskön (han som tagit bilderna på operationssalen) och pratade igenom hur vi skulle lägga upp allt med smärtlindring osv. Kändes tryggt och bra. Sedan fick jag en kateter och ytterligare väntan.

Helt plötsligt kommer de in och säger till oss att det är dags att förbereda oss och att även pappan ska ta och byta om för snart är det våran tur.

vi tog de sista magbilderna

laddade för att få träffa pluttan

Strax innan 11 kommer de och ber oss byta om 11.10 går vi in på salen och Heli föddes 11.17. Snabbt men kändes inte på något sätt som att de eller vi stressade. Det gick fort och smidigt för kirurgerna att öppna och ta ut Heli. Trots att jag snittats en gång innan fanns det minimalt med sammanväxtningar. När vi kom på salen fick jag sitta på britsen  och kuta rygg så narkosläkaren kunde sätta spinalen. Han var otroligt pratsam och en skön snubbe som fick mig att slappna av. Efter spinalen var satt fick jag lägga mig på operationsbordet så började man att klä in mig.

många sladdar är det

Man är rätt utlämnad när man ligger så här

nu kommer hon snart!

Efter det att vi kollat att bedövningen tar bra så återgår vi till att prata med narkosläkaren, men bara efter någon minut känner jag att hon snart kommer ut och säger det till läkaren. Han har nämligen lovat att ta kort åt oss när pluttan kommer ut och jag vill inte att han missar det. Han trodde mig nästan inte för det gick så otrolig fort, men jo vist hon var på väg ut. Det är en konstig känsla det där när man känner att någon rör runt inne i en och är ganska så brutala utan att man får ont.

Nu kommer snart lite bilder från när bebis kommer ut obs! Kan upplevas som läskiga bilder!

11.17 kommer en skrikande bebis ut, för de hinner knappt få upp hennes huvud ur min mage innan hon skriker. När man hör det där underbara skriket släpper alla spänningar och oro som man har och man blir bara genomlycklig. Tack och lov så mår hon bra. Vi får ganska snabbt höra att det var en stor tjej som kommit till oss.

första gången vi ser varann

De torkar av henne lite fort och kommer fram med henne till mig direkt, hon är fortfarande ihop med livmoderkakan. De går till ett undersökningsbord i rummet intill en kort stund för att klippa navelsträngen och väga henne. sedan kommer de direkt tillbaka med henne igen. Allt för att jag inte ska behöva vara ifrån henne så lång stund.

stolta föräldrar

Efteråt får vi stanna på förlossningen tillsammans för att se att bedövningen släpper och att både jag och bebis mår bra. Vi får fika och David får sätta upp en nål  på tavlan för nyfödda.

Det var helt fantastiskt att få upp sin bebis på bröstet och vara tillsammans. Stor skillnad från när Smilla föddes och jag fick ligga på uppvaket. Smilla sjönk ju i sitt blodsocker så pass att hon fick ligga på neonatalen i ett dygn, men Heli gjorde aldrig det. Jag är helt övertygad om att det beror på att hon fick vara nära från början och att hon fick åtkomsten till bröstet. Hon ammade inom 1 timme och det kändes underbart!

Klockan 15.40 var vi uppe på BB och jag skulle ljuga om jag sa att jag mådde bra, för det gjorde jag inte. Jag hade väldigt ont och kände mig groggy. Men var så otroligt lycklig att allt hade gått bra!

 

Jag är oerhört tacksam för att jag blivit så väl omhändertagen. Dels av Klaraverksamheten, där jag gått på samtal för att bearbeta min första förlossning och föbereda för den andra. Dels av Dr Björn som lyssnade på mig och la upp en gemensam plan för min förlossning. Sedan förlossningen Västerås, ni är grymma trots tung belastning!

 

Vill ni höra mig prata om min förlossning kan ni gå in på Magpodden i morgon och lyssna 😉

Snart tvåbarnsmamma – Dags för Pluttan att komma ut.

Ja då sitter man här och knåpar ihop det sista inlägget som enbarnsmamma för i morgon är det dags för Pluttan att komma ut. Som jag sett fram emot den dagen, samtidigt som jag bävar. Kommer ju ihåg hur jag mådde efter kejsarsnittet med Smilla. Det är ju lite annorlunda denna gången dock då det är planerat, jag behöver inte gå igenom en nästan en hel förlossning innan. Hoppas därför att kroppen ska ha lite bättre möjligheter att återhämta sig.

Dagen har gått åt till förberedelser, tvätt och städ. BB väskan, vagn och vagn är packat och förberett inför i morgon. Nu ska vi strax ha lite tacomys och invänta Smillas mormor som ska komma och sova hos oss inatt då vi ska vara på förlossningen redan kl 7 i morgon. Antagligen, om inget oförutsett händer kommer vi att se vår Pluttan runt 9-10 tiden. Det är många tankar som rör sig i huvudet och både oron och förväntningarna är stora. Oron att det ska hända något med bebis eller med mig, det är ju inte bara jag och David längre utan Smilla med. Jag kommer att längta så oerhört mycket efter att få komma hem till henne. Jag är orolig att bebis ska må dåligt, eller att något ska vara fel. I och med att jag har graviditetsdiabetes är risken överhängande att bebis blodsocker kommer vara lågt, frågan är bara hur lågt. Räcker det med lite tillmatning på BB eller kommer liten hamna på neonatalen precis som Smilla? Kommer min amning att komma igång? Kommer jag ha lika ont som sist? Ja som sagt många frågor och funderingar som ingen faktiskt kan svara på, det är bara att vänta och se vad som händer i morgon.

Tur att man har fått en sovdos så man kanske kan få några timmars sömn i natt. Natten som var blev det ca 3 timmars sömn och det är inte mycket att hurra för.

Får se när man har orken att uppdatera igen, följ mig gärna på instagram för där ska jag försöka uppdatera lite oftare.

Kram på er!

Läkarsamtal på Specialistmödrarvården i Västerås

nu är det trångt där inne

Igår var jag på vad jag trodde var det sista avgörande samtalet på specialistmödravården här i Västerås. Nu var det dags att bestämma hur och när bebis ska komma ut.

Vi mätte bebis, som är stor för tiden. Hela 24% för stor och väger redan runt 3500 gram , så om jag med mitt trånga bäcken ska kunna födda vaginalt så måste det ske snart. Vi gjorde en vaginal undersökning och ultraljud och det var oförändrat sedan sist öppet för ett finger mjuk men lång tapp på 4 cm.

Vi satte oss och pratade igenom mätningarna och vilka alternativ vi har och kom fram till följande. På fredag (alltså imorn) ska jag in till förlossningen och göra en bedömning om man kan starta igång en förlossning. Man vill dock att jag ska ha öppnat mig lite till för man vill inte ge mig läkemedel för att jag ska göra detta. De kan ge okontrollerbara värkar och det vill man inte att någon som tidigare snittats ska få då det ökar risken för uterusruptur. Jag hoppas med hela mitt hjärta att det går att sätta igång mig i morgon både för min och för bebis skull. Skulle detta inte fungera så ska man planera in ett kejsarsnitt den 8 juni, så senast den 8 juni är våran Pluttan här. Det känns så overkligt nu när jag sitter och skriver om detta!

Nakenbild från i morse, nyvaken är jag med =), här ser man tydligt att magen sjunkit.

Enligt läkaren är Pluttan mogen och redo att komma ut, man vill inte att hon ska växa till sig och bli allt för stor där inne. Han påpekade även att hon var lite svår att mäta så hon skulle kunna vara lite större än det han kommit fram till, men så får vi hoppas att det inte är. Jag vet inte om alla vet det men jag har en insulinbehandlad graviditetsdiabetes som gör att barnet kan bli stort. Dessutom jobbig foglossning, stigande blodtryck, svullnad i kroppen, gravidklåda, myrkrypningar mm som sammantaget gör att det bästa för både mig och bebis är att hon kommer ut lite tidigare än beräknat. Kommer hon på fredag, imorn, så är det i vecka 36+6 annars kommer hon med snitt vecka 37+5.

Så håll tummar och tår för oss att vi får träffa vår Pluttan redan i morgon och att allt ska gå bra.

Sushi Cravings – Gör din egen Sushi

Innan jag vart gravid denna gång så hade jag ätit sushi kanske 2 gånger och var inte särskilt förtjust i det, men när jag blev gravid så blev jag såå sugen på att äta det. Jag gick och längtade flera månader innan jag tillslut trillade dit. När jag väl börjat äta sushi nu så vill jag inte sluta.

Det negativa är dock att det blir rätt så dyrt att köpa sushi ute varje gång så jag köpte hem så jag kunde göra mina egna sushi. Jag gjorde både till mig och dottern och jisses det gick hem hos henne med =)

Denna gången gjorde jag maki rullar med crabstick, gurka, avocado och majonäs samt några nigiri sushi med bara avocado. Till Smilla gjorde jag bara själva risbollarna för sig och crabsticks för sig, då jag vet att hon inte gillar att blanda sin mat, och det funkade kanon.

Dotterns sushitallrik

Mammans sushitallrik!

 

Jag ska prova att göra min egna sushi ett par gånger till så kan jag återkomma med recept när jag känner att jag hittat rärr, men det var betydligt enklare att göra än vad jag hade trott.

Vecka 36 är här 


Tiden går nu, men på tok för långsamt enligt mig. Maken och dottern är mer positiva och tänker att hon snart är här, våran lilla pluttan. 

Hur känner jag då? Jag är så trött på att vara gravid och hon får så gärna komma nu nu nu. Jag är trött, känner mig stor, klumpig, svullen, har ont och svårt att röra mig. Dessutom är jag inne på 3:e natten mes i princip inge sömn då jag har onda förvärkar. Bara hoppas att dem gör någon nytta. Jag längtar efter att få träffa pluttan oå riktigt, men jag längtar också efter att kunna få blev läka ihop min kropp igen.


Det mesta är förberett inför pluttans ankomst och BB väskan är så gott som färdigpackad. Igår kväll sydde jag klart överdraget till en gammal moseskorg som jag hade hemma. Tanken är att det ska få vara hennes sovplats på nedervåningen. I början kör vi med babynest i som madrass och när hon blir större finns en vanlig madrass att lägga i.
Försöker verkligen att njuta av lugnet nu sista tiden men det är stundtals svårt. Fokuserar på slutmålet och står ut.

Hoppas ni har överseende med utevaron av nya inlägg just nu och fortsätter följa resan. Använder just nu instagram mycket då det går snabbt och smidigt.

Kram på er och ha en riktigt skön söndag ❤

Gravid, ont i magen och sjukhusvistelse – Del 2

På morgonen ska jag få prova att äta, har ingen matlust direkt och så får jag mer ont. Nu har smärtan blivit mer distinkt på höger sida och man misstänker att det kan vara blindtarmen som spökar. Alla är där och trycker och känner känns det som. Jag har höjda infektionsprover så hem får jag inte åka. Smärtan är kvar men hanterbar, får tänka på hur jag rör mig osv. Ligger jag helt stilla känns det bäst, men då får jag ont i fogarna med. Jag hoppas hela tiden på att få åka hem, men så blir det ej då de nya proverna visar att infektionen stiger. Jag får göra ultraljud på organen och tarmarna, allt ser ok ut dock kan man inte se blindtarmen.  Efter frukosten har jag heller inte fått äta eller dricka igen så nu får jag igen tjata mig till dropp, vilket jag tycker är konstigt då jag redan ligger så mycket back från gårdagen.

många serier blev det

Tycker inte att något egentligen händer resten av den dagen annat än att jag väntar och får smärtlindring. Jo man kollar så klart att bebisen mår bra med ctg och där ser man även att sammandragningarna som jag har inte vill ge med sig. Det är flera som kommer och känner och trycker våldsamt över höger sida både kirurger och gynekologer. På kvällen väntar vi in en kirurg som ska komma och känna igen och lägga upp en plan, han visar sig bli sen då han opererar. Typ vid 22- tiden tittar ett bekant kirurgansikte in och han känner lite lätt på magen och vi diskuterar. Han tror inte på blindtarmen och tror att jag haft någon slags infektion i tjocktarmen, men tarmar kan vara luriga i vanliga fall och ännu värre under en graviditet. En sak var då klar han tänkte inte skära i mig i onödan vilket jag skrattande tackade för. Vi pratar om mina provsvar och jag får svar på lite funderingar, han tror att provsvaren vänder ner i morgon och då kan jag få åka hem. Så skönt att prata med någon som man känner igen och vet att denne vet vad den säger.

Jag får dessutom prova äta och dricka igen, godaste torra rostmackorna, fil och te  jag ätit på länge. Natten gick sov en del på sennatten mest tack vare öronproppar då jag hade en granne som drog timmerstockar ;). På morgonen gick ronden runt 10 och min provsvar gick mycket riktigt neråt.

De ville dock se att jag fick behålla lunchen innan jag fick gå hem. Maken kom strax efter 10 den dagen sedan satt vi mest bara och pratade bort tiden och efter lunch åkte vi hem.

Så skönt att få komma hem och som jag längtat efter min stora tjej där hemma. Hon hade längtat efter mamma med men sa samtidigt men mamma vi har ju pratat i telefonen varje dag, till och med så där så vi kan se varann =).

den fina teckningen till Lillasyster

Sen hade hon ritat en fin teckning till lillasyster på en postitlapp som hon satte fast på magen. Älskade unge, hur ska jag klara att vara ifrån henne i samband med förlossning och BB tiden??

Nu är vi i vecka 34 och om två veckor känner jag att hon är så välkommen ut om hon behagar. Nu tillbringas största delen av dagen med att vila, vilket är skönt men så tråkigt med. Korta stunder mår jag ok och då försöker jag spendera dem med Smilla eller göra något produktivt.

Kram på er

 

Gravid, ont i magen och sjukhusvistelse – Del 1

Allt började på kvällen den 1 maj med att jag kände att jag hade ont i magen och en del sammandragningar, men detta är ju inget konstigt då jag har IBS och är gravid. Det innebär att jag ibland får väldigt ont i magen och av detta sammandragningar ibland utan att det behöver vara något konstigt.

Natten mot den 2 maj går och smärtan i magen blir värre och värre. På morgonen får jag så ont i magen att jag börjar kräkas, nu känns det verkligen att det inte är den vanliga smärtan längre. Jag får väcka maken och säger att han får lämna dottern på dagis, han skulle fått lite sovmorgon då han skulle jobba kvällen. Han lämnar dottern och under tiden eskalerar det ytterligare. Konstanta smärtor i magen illamående och en massa sammandragningar. Jag ringer till förlossningen och berättar vad som hänt och att det inte vill gå över, de vill att jag kommer in på en gång. De frågar dock i vanlig ordning om detta kan vara magsjuka, vilket jag är övertygad om att det inte är.

Maken har förstått att det är illa trots att jag bitit ihop bäst jag kunnat på morgonen för att inte skrämma Smilla. Han ringer när han lämnat henne och frågar om vi ska åka in. När han kommer hem hjälper han mig till bilen och varje gupp under resan gör så ont i magen. Vid den här tidpunkten blir jag även ledsen och tycker att livet är piss….. oron för bebis gnager och smärtan är liksom utom kontroll.

Vi kommer in och blir direkt infösta i ett rum efter en viktkontroll, jag kopplas upp på ctg. sedan dröjer det länge känns det som innan jag får någon hjälp. Dock ser man snabbt att bebis är ok och det var ändå det viktigaste. Får be om smärtlindring. När läkaren kommer är jag mitt inne i en attack med smärta, sammandragning och kräkning så han ser verkligen hur dåligt jag mår och då upplever jag verkligen att det händer något. Jag får smärtlindring, man kollar bebis med UL och att livmodertappen är opåverkad. Smärtan släpper lite, bebis mår bra och livmodertappen är 4cm fortfarande.

Han förstår dock att jag inte kan åka hem och lägger därför in mig, jag får vara kvar på förlossningen till kvällen och får sedan komma upp på avd 85. Där tog det mer än 1 timme innan någon kom och sa hej till mig dessutom att de inte fått veta att jag skulle ha dropp. Låg rätt så mycket back i vätska då jag bara fått 500ml glukosdropp på förlossningen under hela dagen. Jag får till slut ett ringer som får hänga under natten.  Natten är lång jag har ont samtidigt som ja känner mig hög på morfinet och åker in och ut ur dvala.

 

Här spenderar jag dagen idag…..

Efter sjukhusvistelsen (kommer inlägg om det senare) så har jag vart oerhört trött och energilös. Inatt har jag dessutom haft ännu en natt blandat av magont och sammandragning och därför inte kunnat sova. Gav upp vid 3-tiden och la mig i soffan för att inte störa resten av familjen. Varvat kramper, sammandragningar och vila därefter. Det lättade runt 6 tiden och jag har inte speciellt ont just nu.

Maken åkte till jobbet och jag körde liten till dagis. Nu ligger jag här på övervåningen i sängen och tänker inte röra mig en meter i onödan. Jag ska tillåta mig själv att vila och sova idag. Synd att jag måste gå upp för att äta bara…..

Vad har ni för er idag? Något tips på vad jag kan sysslesätta mig med på lagom nivå när jag återhämtat mig lite?

Graviditetsdiabetes – kontakten med specialistmödrarvården fortsättning följer…

Igår var jag till specialistmödrarvården på Klarasamtal, då vi försöker lägga upp en plan för slutet av graviditeteten och inför förlossning.  När jag kom dit var jag dock fortfarande så frustrerad över bemötandet på telefonen tidigare på morgonen så vi började med att ventilera lite. Jag berättade vad som hänt på morgonen och mina funderingar.

Det intressanta var att hon höll med mig och blev på riktigt upprörd själv. Hon förstår verkligen min önskan att få en chans till att få föda vaginalt. Hon förstod även att jag var orolig att pluttan ska bli för stor då mitt socker verkar sticka iväg.

Vi började således vårt möte med att hon gick iväg och pratade med diabetessköterskorna och sa till dem att de inte lyssnade på mig och jag skulle ha ett läkarsamtal innan jag gick idag. Så efter mötet fick jag vänta ca 1,5 timme med sedan fick jag träffa läkaren till slut.

Nu var det ett helt annat bemötande än sist. Jag var tydlig med det jag var besviken över och att jag ville ha en plan för hur vi ska göra för att få koll på mitt socker. Så nu är vi överrens för nu. Jag ska höja mitt långtidsinsulin till 9E stegvis och så lägger vi till måltidsinsulin till lunch och middag på 2E så får vi se hur kroppen reagerar, jag får även höja till 3E om jag märker att det behövs och sedan ska vi ha en ny kontakt per telefon på måndag.

Känns så skönt nu när man fått respons och i alla fall läkaren förstår mig.

Hon som ringde i morse träffade jag då inte på idag och det kanske var lika bra, dock kommer jag skicka in kurvorna kvällen innan (trots att de sagt 12 på torsdagar) bara för att undvika tjat. Men tycker fortfarande att de kan vara tydligare i sin kommunikation!

När ni läser detta inlägg är vi  (hela familjen) på väg mot Stockholm och en spännande dag ;), mer om det i ett annat inlägg.