Igår kväll när jag var på utbildning med övernattning dessutom. Kom den, den där ovälkomna mensen som man för allt i världen hoppas inte ska dyka upp.
Dagen idag har kantats av grymma menssmärtor och lite offerkofte tycka synd om mig själv. Allt jag ville var att åka hem, krypa ner under täcket med min värmekudde. Istället blev det föreläsningar, tenta och praktiska test.
Skyndar hem för att hämta Smilla och köra henne till dansen. Efter dansen direkt hem och stoppa ungen i badet då hon har sand i hela håret eftersom ”någon” hällt sand på henne. Nattar henne, vilket fortfarande funkar kanon med det nya sättet.
När hon somnat gör jag en köttgryta, långkok som får stå på tills mannen kommer hem från jobbet. Jag sätter mig i soffan och nu sitter jag här. Jag och texten. Att få skriva är verkligen ett sätt att få ventilera saker. Att låta mig själv skriva om hur jag känner gör det lättare att blicka framåt. Kanske låter det konstigt?
Just nu känner jag mig deppig och besviken på mig själv och min kropp, men vet att det snart kommer att kännas bättre igen snart…
