Skulle varit i vecka 13 nu

Denna vecka skulle vart den vecka vi skulle börja slappna av och börja njuta av graviditeten. Så blev det inte. Istället kantades livet av sorg och elände när vi fick reda på att lilla väns hjärta hade slutat slå. Idag är det 11 dagar sedan jag gjorde skrapningen, då kroppen inte förstod att lilla vän hade dött.

Det går inte en endaste dag utan att jag tänker på lilla vän och hur framtiden med lilla vän hade kunnat se ut. Hur ska man våga eller ens orka försöka igen? Kommer jag känna mig hel?

Jag har mått dåligt till och från sedan allt hände, men har ändå kunnat fortsätta leva och hitta lite glädje. Kan dock inte låta bli att få lite dåligt samvete eller rent av känna skuld när jag är glad men samtidigt känner sorg. Funkar det verkligen så att man kan vara ledsen men ändå vara glad?

Livet går som sagt vidare och jag försöker hitta ljusglimtar i vardagen och göra och unna mig saker som gör mig glad. Jag fokuserar nu på att bygga upp mig själv igen för att jag ska orka vidare i livet.

Hur har det gått med sovandet då? Jag hade inte sovit mer än 4 timmar per natt sedan torsdagen då fick fick reda på att lilla vän var död, tills för två nätter sedan då jag provade att ta en sömntablett (utskrivet av läkare såklart). Jag har senaste två nätterna sovit, känner att kroppen behöver det för att återhämta sig både fysiskt och psykiskt. Jag kommer att fortsätta med dem någon dag till för att låta kroppen hitta rytmen igen, men sen är det stopp. Jag vill inte att jag ska bli beroende av något.

I morgon väntar jobb igen =)

Lämna en kommentar

%d bloggare gillar detta: