Slutresultat bröstförstoring

[I samarbete med Nordiska kliniken]

Här om veckan var jag på återbesök på Nordiska kliniken där jag opererats både för min rectusdiastas och bröstförstoring. Jag passerade slutkontrollen med flying colours och är verkligen nöjd med slutresultatet. Det känns alltid tryggt att komma till kliniken och träffa Patrik Höjier som är en oerhört kompetent kirurg.

Jag har egentligen inte haft några problem med läkningen efter bröstoperationen, ett ärr som blivit lite vidare än önskat men detta ska vi korrigera när jag själv känner för det. Det kommer att ske i lokalbedövning och är ett litet ingrepp, inget som jag alls oroar mig för.

Veckorna efter operationen var tuffa och jag hade en del ont. Efter en tid fick jag läke-BH:n Freya som jag hade dygnet runt i 6 månader, vilket egentligen var det tuffaste för mig, då jag avskyr bygel-bh:ar. Dock har jag ju stått ut med värre saker (som gördel efter bukplastik) så jag vande mig sakta. Brösten förändras mycket under läkningen och man får verkligen inte ha bråttom. Nu har brösten mjuknat och känns nu nästan som mina egna igen.

Jag gjorde min bröstförstoring för att återforma min kropp efter viktuppgång, graviditeter och amning. Jag var osäker på om jag skulle behövt lyft också, men då jag ville ha ett naturligt resultat struntade vi i det, vilket jag är så glad för.

Tänker att jag ska visa er före och efter bilder som på ett tydligt vis visar förändringen. Det känns så naturligt att se ut som jag gör nu så det är svårt för mig att ens komma ihåg hur jag såg ut innan.

Att jobba dagtid

Aldrig har väl veckorna, för att inte tala om helgerna, gått så fort som nu. Jag har nu arbetat dagtid i 4 veckor och börjar nog att komma in i rullorna som det innebär att jobba dagtid. Det har verkligen varit tuffa veckor och en stor omställning för hela familjen då barnen är längre dagar inom barnomsorgen, mot att alltid få ha mamma hemma högtid och kvällstid.

Känns nästan som att man tvärtom mot vad man trodde har mindre tid tillsammans än vi haft tidigare, men antar att det kommer kännas bättre om ett par veckor.

Många saker som jag annars hunnit med som jag älskar att hålla på med som bloggen och diastasupproret blir lidande när en trött mamma inte riktigt räcker till. Jag hoppas att ni alla har tålamod med mig och att jag ska få in nya rutiner för mitt skrivande.

Jag har ju så mycket som jag behöver och vill berätta för er ❤

 

Sommaren är kort, men så underbar

Ja precis som rubriken låter så är sommaren kort men har vart fantastisk. För visst känns det lite som att sommaren är över nu sedan värmen försvann? Jag har verkligen tagit chansen att bara koppla av i sommar och tagit paus från det mesta. Jag behövde och behöver fortfarande slå ner på tempot. Den här våren som vart har vart enormt påfrestande och händelserikt. Jag har genomgått två operationer och  har fortfarande rehabilitering kvar från detta. Samtidigt som jag startade min ”fight” med landstinget Västmanland och startade det numera nationellt täckande diastasupproret. Under denna tid har jag såklart tagit hand om familj (även om de nu fått ta hand om mig med) och jobbat på ett jobb som jag blev tvungen att säga upp mig ifrån. Jag valde att säga upp mig då schemaläggningen stressade mig något enormt då vi är två treskiftsarbetande föräldrar och min arbetsgivare hade väldigt svårt att anpassa scheman eller vara lite flexibel. Konstigt dock när de kräver detta från sina arbetstagare, en konstigt metodik som inte faller mig i smaken. Därför har jag nu valt att gå vidare och startar mitt nya jobb den 1 september. Jag är väldigt förväntansfull samtidigt som jag gärna hade fortsatt att bara vara hemma. Jag älskar att vara hemma med min familj och mitt nya jobb kommer att möjliggöra detta på ett annat sätt.

Detta är mitt första inlägg på bloggen på mycket länge och jag ville mest förklara min frånvaro. Jag har dock uppdaterat sporadisk på instagram på sommaren då detta går så snabbt och smidigt genom telefonen. Nu finner jag dock återigen sugen på att skriva och berätta saker mest som vanligt för min egen skull. Jag hoppas att ni som följer mig fortsätter och jag välkomnar nya följare hit, Tack <3

 

 

 

Att synas i mörkret

[Detta inlägg är ett samarbete med Smart in the dark]

Varje år vid denna tiden skriver jag ett inlägg med ungefär samma innehåll. Varför kan man fråga sig? Jo för det är så himla viktig och det är värt att säga om och om igen.

Inlägget handlar naturligtvis som rubriker låter om att ta det säkra före det osäkra och se till att synas i mörkret. Nu när hösten är här och så också mörkret som kommer ligga ändå fram till våren igen. Så är det viktigt att vi syns i mörkret. Se till att ni och era barn har rätt kläder och ordentligt med reflexer på sig. Det är sällan det är svårt att få på sina barn reflexer men tonåringar och vuxna verkar verkligen ha ett problem med detta? Varför?

Är det för att man inte tycker att det är snyggt eller praktiskt? Nu finns det ju faktiskt snygga lösningar som också är smidiga. Smart in the dark ha snygg reflexer för vuxna, även tonåringar kan med glädje använda dessa. Jag har en ryggsäck och en scarf med härlig reflexer som gör att jag syns i mörkret. Vid andra tillfällen sås om när jag ska cykla i mörkret har jag givetvis bra lyse på cykeln men också benreflex, syns toppenbra när benet rör sig, och bältesreflex och armreflex.

Inom mitt yrke har man sett allt för många olyckor som kanske hade kunnat undvikas om alla syntes ordentligt i mörkret. Känns som att jag vädjar till er vilket jag gör 😉 kläder er och era barn med reflexer och använd lampor på cykel och barnvagnar.

Smart in the dark drivs av en härlig tjej som liksom jag brinner för säkerheten. Hon kommer på fina designer som är hållbara till ett vettigt pris. Samtidigt som reflexerna sys i Europa i Bulgarien under rättvisa förhållanden.

Med bilderna vill jag visa hur dåligt jag syns utan reflexer och hur bra man faktiskt syns med!

Så var smart in the dark du med!

Att synas i mörkret

[Detta inlägg är ett samarbete med Smart in the dark]

Varje år vid denna tiden skriver jag ett inlägg med ungefär samma innehåll. Varför kan man fråga sig? Jo för det är så himla viktig och det är värt att säga om och om igen.

Inlägget handlar naturligtvis som rubriker låter om att ta det säkra före det osäkra och se till att synas i mörkret. Nu när hösten är här och så också mörkret som kommer ligga ändå fram till våren igen. Så är det viktigt att vi syns i mörkret. Se till att ni och era barn har rätt kläder och ordentligt med reflexer på sig. Det är sällan det är svårt att få på sina barn reflexer men tonåringar och vuxna verkar verkligen ha ett problem med detta? Varför?

Är det för att man inte tycker att det är snyggt eller praktiskt? Nu finns det ju faktiskt snygga lösningar som också är smidiga. Smart in the dark ha snygg reflexer för vuxna, även tonåringar kan med glädje använda dessa. Jag har en ryggsäck och en scarf med härlig reflexer som gör att jag syns i mörkret. Vid andra tillfällen sås om när jag ska cykla i mörkret har jag givetvis bra lyse på cykeln men också benreflex, syns toppenbra när benet rör sig, och bältesreflex och armreflex.

Inom mitt yrke har man sett allt för många olyckor som kanske hade kunnat undvikas om alla syntes ordentligt i mörkret. Känns som att jag vädjar till er vilket jag gör 😉 kläder er och era barn med reflexer och använd lampor på cykel och barnvagnar.

Smart in the dark drivs av en härlig tjej som liksom jag brinner för säkerheten. Hon kommer på fina designer som är hållbara till ett vettigt pris. Samtidigt som reflexerna sys i Europa i Bulgarien under rättvisa förhållanden.

Med bilderna vill jag visa hur dåligt jag syns utan reflexer och hur bra man faktiskt syns med!

Så var smart in the dark du med!

Min Diastas – Samtal med Klinikchefen i Västerås

Jahapp i veckan som var hade jag det samtal med Haile Mahteme som vederbörande vägrat ta i telefonen, utan jag fick snällt vänta 1 månad på en samtalstid på kliniken samt att jag fick betala 298 kr!

Jag frågade snabbt i början av samtalet om jag fick spela in samtalet, mest för att jag själv skulle komma ihåg vad som sagts. Nedan kommer en något sammanfattad version va vad som sades:

Han börjar med att fråga mig varför jag ville prata med honom?! Den frågan var jag inte beredd på, men förklarade att jag funderade på hur han kan neka mig en operation som jag faktiskt behöver? Han förklarar efter detta att sjukvården ska hålla sig till vetenskap och beprövad erfarenhet, han vill inte orsaka mig onödigt lidande. Det vi tror på nu behöver inte vara sant i morgon.

Han börjar då att berätta om sin forskning och om sig själv och sin utbildning, vilket han återkommer till mest hela tiden under vårt samtal. Han träffade sin första patient med spridd bukcancer -89 och hans forskning om den patientgruppen påbörjades. Hans revolutionerande forskning blev inte godkänd fören 29 år senare mm. Han ville förklara varför det tar tid för att komma fram till nya riktlinjer. Han menar att det är viktigt att komma ihåg att man ska lindra men aldrig skada, att man orsakat mycket lidande för patienter med proteser.  Då man genomfört många experimentella operationsmetoder utan vetenskap.

Han tycker inte att det finns vetenskapliga studier där man tittat på grunden till rektusdiastas och operation av denna. Han menar att då detta saknas och han inte vill bidra till mer lidande kommer de inte att bevilja min operation. Jag försöker säga att kunskapen finns men han lyssnar inte. Det finns inget nytt. Han har pratat med Dan Razavi som ville genomföra operationen på mig i Enköping, han framförhåller att han vet mycket väl vem han är. Han ber honom att ge honom vetenskapliga bevis, men upplever inte att han får det. Han får bara en persons tyckande. Han menar att han inte kan remittera till en klåfingrig plastikkirurg.  Men hittar du en studie att vara med i  så skriver jag på direkt. (idag finns inga pågående studier dock)

Kontakta Anders Olsson och du får ingå i hans studie är det ok, jag förklarar att den är avslutat och att man precis gjort 5 års uppföljningen där och man väntar på att publiceras. Han börjar då att ifrågasätta varför det inte publicerats än och om det är något fel på studien mm. Han säger att någonstans är det en hund begravd, har vi inte bevis på att det fungerar kan vi inte operera. Han går tillbaka till sin forskning och att det tagit så lång tid för att få nya riktlinjer för att operera spridd cancer i buken. Jag menar att det här inte är något nytillkommet problem och att det orimligt ska ta liknande tid. Haile svarar att han är docent och vet precis hur vetenskapen går till, hur man gör och varför publiceras inte artikeln? Är det något fel på den? Han säger att självklart ska det inte ta 29 år min för rektusdiastas min forskning var exceptionell, folk trodde att man var galen till en början. Som jag sagt tidigare går han åter till sin egna forskning och jag förstår att han vart med om något häftigt och är stolt över detta men det har absolut inget med mig att göra! Här undrar jag varför har han ägnat mer än hälften av vår tid, som faktiskt jag betalat för för att prata om sig själv och sin forskning?!

Han fortsätter med att han som klinikchef är ytterst ansvarig för de patienter han remitterar. Jag undrar då vad jag kan få för hjälp? Jag har provat allt jag kan. Träning, korsett mm. Korsetten kan jag endast använda korta stunder för att inte få ont på andra ställen. men jag upplever inte att jag får svar på den frågan. Istället böjar han jämföra med de tidiga ortopedpatienterna som man satt in dåliga proteser på till en början och hur skadade de har blivit. Många av dem som idag är invalidiserade. Jag påpekar att så många som opererats för detta privat och inom vissa landsting och så få som har fått kvarstående men av dessa operationer gör att det inte går att jämföra. Jag påpekar också att det verkar som att de som har fått nät inopererat ofta har mer besvär och oftare upplever smärta efter sin operation – vilket är den metod som många landsting idag förespråkar. Jag har ännu inte hittat någon privat plastikkirurg som rekommenderat detta. Han leder då bort samtalet igen och säger att jag ska kontakta Ulf Gunnarsson eller Anders Olsson för att se om jag kan vara med i en studie hos dem. Jag förklarar igen att de inte har studier på gång just nu. Då menar han att de slutat att operera patienter för detta. Jag förklara då att flera av dem har gått över till att operera dessa patienten privat då de inte fick operera dessa patienter inom landstinget. Då tror han att detta är enbart för en ekonomisk vinning. Han påpekar att han inte har några som helst problem att betala för en operation om det finns vetenskapliga bevis.

Uppsala, Sörmland, Västerbotten, Norrbotten är några av de landsting som jag idag vet remitterar och behandlar för rektusdiastas. Han reagerar starkt och säger att Uppsala minsann inte behandlar dess utan det är endast i Enköping (Dan Razavi – den klåfingriga plastikkirurgen).Bara för att en hoppar in i elden bör inte alla andra hoppa in efter. Han säger att han har läst artikeln i läkartidningen, jag känner dem säger han. Har de en studie så skickar jag en remiss…. jag refererar till artikeln och tycker inte att det verkar som att han läst den.

Jag förklarar hur jag mår, för det har han inte frågat om en endaste gång och han undersökte mig inte. Jag berättar om min smärta, bålinstabilitet, isoleringen, inte kunna återvända till mitt jobb och att inte klara av vardagen som småbarnsmamma. Han säger att han förstår mig men är den här operationen rätt väg för dig?  Han vill inte att folk ska bete sig som Macchiarini.

Jag menar att med den kunskap som han besitter om medicin kirurgi och anatomi borde ha se fördelarna med en operation. Jag får då svaret att tro det gör man i kyrkan. Blir då lite irriterad och undrar på vilken bevisbörda man började operera bukväggsbråck och andra typer av bråck. För förr eller senare sitter jag där med flera bråck. Det finns det vetenskaplig grund för. Dessutom hade man på mina första två besök pratat om att man vid bråck, vilken man till en början trodde jag hade, i medellinjen så sydde man även ihop diastasen för det har visat sig ge bättre resultat på bråckoperationen. Detta kunde han inte förstå att de hade sagt och kunde inte svara för. Han menar att det inte finns beprövad erfarenhet och att vetenskapen inte räcker till för att operera rektusdiastas. Han avslutar med om att  berätta om en analysgrupp i Lidköping där han ska ta upp problemet men någon tidspann på det kan han inte ge. Han återgår till att jag ska prata med Anders Olsson, Ulf Gunnarsson  för att få premliminärresultat på deras studie och säger att han inte är emot att jag ska få hjälp men han är emot att vara delaktig i att skapa fruktansvärt fel behandling.

Hans livlina är vetenskapen och beprövad erfarenhet. Han kan inte hjälpa mig mer. Som sista avslut säger han att de är jobbigt att säga nej till någon som lider finns inget eget värde i det.  Det finns ingen prestige i att neka mig operationen.

Jag berättar att jag trots allt kommer att operera mig då jag är övertygad om att detta är min enda utväg, och att hans envishet har sparat landstinget pengarna för operationen. Han himlar då med ögonen och rycker på axlarna och promenerar iväg.

 

 

 

Min diastas – nekad igen!

Hej

Som jag nämnde tidigare för dig så hade jag skickat en egen vårdbegäran till kirurgmottagningen i Enköping. Jag fick en tid och träffade en läkare dr Dan Razavi som direkt sa att jag har en djup och bred rektusdiastas som måste åtgärdas kirurgiskt för att jag ska återfå funktion och livskvalité. Han satte upp mig på operatiobslistan. Ett problem kvarstår dock att landstinget Västmanland måste stå för notan. De måste alltså godkänna operationen.
Idag ringer det upp en receptionist från kirurgmottagningen i Västerås och meddelar att Haile Matheme överläkare meddelar att om operationen är dagkirurgiskt kan man godkänna denna men krävs det att jag läggs in efteråt godkänner man den inte. Jag frågar mig nu behöver jag operationen mindre för att jag behöver vara inneliggande ett dygn?
Jag har krävt att Haile själv ska ringa upp och förklara men har inte hört av honom.
De ringde upp mig nu och de kommer absolut inte att bevilja en operation vad jag än säger! Haile vägrar att ringa upp mig själv utan hänvisar till att det inte finns forskning som visar att en operation hjälper!
Inte nog med att man är fysiskt förstörd så ska landstinget se till att man även blir psykiskt förstörd!

Min diastas – del 2

Det tog oss många år innan vi lyckades få vårat sista lilla tillskott Heli, som nu är 16 månader. När hon kom kände jag ganska fort att nu är jag mer instabil än någonsin. Saknar kontroll över de stödjande bukmusklerna och ryggen är öm och känns liksom skör. Jag kan inte lyfta utan att det gör väldigt ont i både mage och rygg. Tar jag i känns det nästan som att tarmarna försöker rymma.

Jag har tappat kontrollen av min bäckenbottenmuskulatur, så nyser jag hoppar eller blir riktigt kissnödig kan jag inte hålla tätt. Jag har ständig värk i ryggen och i magen.

Jag sökte även sjuksvården denna gången och då sa man att man kunde känna ett bråck och att man skulle nog kunna åtgärda detta och i samband med detta skulle man även kunna åtgärda hela min diastas. Jag skulle göra en CT – undersökning för att att jag inte hade fler bråck. Denna gjordes och jag sattes upp för en läkartid. När jag kommer dit får jag veta att på CT syns inga bråck och därför kan man inte heller åtgärda min diastas. Det är diagnosen som styr och bukväggsdiastas täcks inte av landstingets kostnadsansvar!

Detta är alltså en graviditets och förlossningsskada som ger reella besvär. Jag har svårt att klara min vardag, att sköta mitt jobb. Kan inte återvända till att jobba på ambulansen. Jag har svårt att hålla tätt och har ständigt ont i ryggen och magen. Instabilt bukstöd trots träning och viktnedgång. Varför är detta ingenting som man kan hjälpa mig med? Varför skulle detta inte täckas av landstinget?

Att motivera detta som att det inte åtgärdas då det är ett kosmetiskt besvär, vart är detta ett rent kosmetiskt besvär?

Vårt Uterum – Makeover

Förra sommaren byggde vi vårt uterum och vilken höst vi hade sedan. Det var så skönt att kunna njuta av att vara ute fast ändå inne långt in på hösten. I sommar har vi mest nyttjat det för att få lite skugga, för vilken sommar vi har haft. Den har vart alldeles underbar!

Nu kommer åter hösten och vi blev sugna på att göra iordning uterummet lite mer som det passar oss. Förra sommaren var budgeten rätt skral så vi bestämde oss för att bara ställa in möbler som vi redan hade och så byggde vi vår lastpallsoffa med armstöd och ett fint soffbord på hjul. Kostade med andra ord inte många hundralappar att få det mysigt i uterummet. Nu ville vi dock ha det mer i vår stil och vi letade länge efter vad som skulle passa oss.

Förebild

Förebild, lastpallsoffan

In med nya mattan

Nya soffan, men vi sparade pallbordet

Vi ville ha ett rustikt större bord i trä och metallstolar, eller jag ville. Maken ville ha stolar med armstöd på som man kan luta sig tillbaka lite i för att sitta långa middagar, kom igen när ska vi hinna med det ;). Nä men vi kom snart överens när jag visade vilka stolar jag menade. Bordet var vi dock överens om, men vi tyckte att alla borden vi tittade på och gillade var så himla dyra. vi kom helt enkelt fram till att vi skulle bygga vårt eget bord. Hur vi gjorde och mer om hur det blev kan du läsa om här.

 

 

 

 

 

 

Vårt fina bord

Soffan vi tillslut valde är i grå konstrotting från Bauhaus som vi köpte på rean där för 2995 kr.

Stolarna köpte vi på Fyndiq för 3700 kr.

Stolsdynorna i fårskinn köpte vi på Jysk också på rea 150 kr st.

Bordet kostade oss ca 700 kr.

Äppellådor ÖB 396 kr.

Mattan vi har i uterummet är en matta med plastpluttar under från Bauhaus. B en köpte vi ifjol, men då plastplupparna under gick sönder så fick vi en ny på garantin. Mycket bra service. Över en helg gick vårt uterum till lite slitet till nytt och fräscht igen.

Så för en rimlig peng fick vi ett superfint nytt uterum i våran egen stil, nu saknas bara några fina plädar och mysiga kuddar.

Första middagen i vårt ”nya uterum”

kvällsmys

 

så mysigt

Stjärnhimmel

Viktväktarna och sommarlov

Jag och D har startat upp med viktväktarna mitt i sommaren 😁👏 kanske inte bästa timingen men just nu är vi motiverade, så nu kör vi.

Vi vill förändra sättet vi äter mat på utan att behöva lägg ner för mycket tid. För tid är verkligen en bristvara som småbarnsförälder.

Så nu är det mycket fokus på att röra sig och äta sunt, utan att stressa och hetsa. Jag har dessutom fått en fitbit i födelsedagspresent som smidigt nog går att koppla ihop med viktväktarnas app. Så skönt att slippa lägga in allt utan att lite sker automatiskt.

Jag har varit ute och promenerat varje dag sedan vi startade och det känns så skönt. Jag har satt upp som mål att jag ska ha fysisk aktivitet där jag får upp pulsen lite 30min per dag och så ska jag gå 10000 steg per dag.

Viktmässigt ligger jag bra till och har gått ner alla graviditetskilon + 5 kg. Men har ca 10kg kvar att gå ner tills jag är nöjd. Men stressar inte och svälter mig absolut inte då jag fortfarande ammar.

På måndag är det vägning och det ska bli spännande att få se om det blir något bra resultat. Första dagarna har funkat bra, dock känner jag verkligen av sötsuget ibland. Stillar det lite med frukt och grönsaker.

Det känns så roligt att kunna göra detta tillsammans och jag är verkligen så pepp!