Ett år sedan ❤

Nu är det 1 år sedan jag berättade för er alla att vi väntade tillökning igen. Det var så otroligt nervöst och många känslor. Jag hade nog svårt att ta in att vi var gravida igen efter allt vi gick igenom med missfall och så.
Ni som följde mig hade ju redan på känn att det var något på gång. Jag är så himla glad att ni var så många som hoppades och höll tummar och tår för oss. ❤

Många undrade hur jag kunde berätta så tidigt, men för mig kändes det rätt. Jag ville och behövde ventilera, vilket skrivandet är för mig. Jag började skruva av mig redan innan jag berättade för er. Publicerade ju inte dett förens jag berättat dock. Men effekten var densamma jag fick ventilera.

För er som precis hittat in till mig kan jag snabbt berätta att vi har idag två barn. Två döttrar en Smilla på snart 6 år och en Heli som snart är 5 månader. Att våra barn inte på något sätt var självklara utan att vi fått kämpa för att dem ska komma till oss. Vägen dit har kantats av många försök med hormontabletter, hormoninjektioner, missfall och många tårar. Tårarna var inte bara för sorg utan också för frustration och en känsla av att inte räcka till.

Sedan kom de första riktiga lyckotårarna när vår förstfödda Smilla kom ❤❤❤ 

Nu har vi två otroligt fina barn och jag är så enormt tacksam. Ibland känns det alldeles för bra för att vara sant och jag oroar mig att något ska gå fel. Det är säkert inte bara jag som känner så.

Soffmys och amningsreflektion

Det absolut mysigaste som finns just nu ❤ jag är så otroligt glad att amningen funkar så bra denna gången. Det känns bra i mammahjärtat och själen. Jag känner mig faktiskt lite stolt att det fungerar. Hoppas att det är ok att känna sig stolt.

Ibland är man lite rädd att känna sig stolt att det fungerar. Det finns så många som verkligen kämpar för att det ska funka. Visst har det inte vart helt lätt alla gånger men vi har hittat våra sätt som fungerar och njuter nu av att det funkar. Det finns inget fel att ge ersättning och hade vi behövt göra detta så hade vi gjort det ❤

Idag har jag och Heli soffmys medan David och Smilla är med farmor på Naturhistoriska muséet. Så vi passar på att bara ta det lugnt i soffan med sköna serier från Netflix 😉

Ensam ikväll – men ändå aldrig ensam

Ikväll sitter jag här uppkurad i soffan på övervåningen för att kunna känna att jag har lite koll på barnen när de sover. Smilla sover tungt i sin säng medan Heli knorrar lite trots att hon sover i sin säng. Jag har lurarna på mig med lite lätt musik och min dator som sällskap ikväll då maken jobbar.

När barnen äntligen har somnat får man lite tid för reflektion när man är ensam. Tankarna svävar lätt iväg och jag funderar mycket på barnuppfostran (har en tjej här hemma med enormt mycket vilja och man vill ju uppfostra men samtidigt inte trycka tillbaka den starka viljan, utan snarare tvärtom. Man måste dock ha en fungerande vardag), inredning (ständigt i mitt huvud det finns ju så mycket fint), resa med barn (vi ska åka till Thailand när Heli är 6 månader), hur länge kommer amningen att funka? är allt för bra för att vara sant? ska man försöka komma igång med träning? När skulle jag tilllbaka till barnmorskan för kontroll av spiralen?

Ja som ni ser snurrar det en hel del tankar och det kan kännas skönt att ge dem lite utrymme på dessa kvällar då jag faktiskt har möjlighet att gör det. Jag är en person som behöver stöta och blöta mina funderingar lite samtidigt som jag ibland kan vara väldigt impulsiv.

Idag har jag satt upp tillfälliga gardiner i uterummet, en typisk lite impulsiv grej jag kan få för mig. Vi har inte kunnat nyttja uterummet som vi önskat då solen lyst in och bländat en del. Ledsnade på att vänta på att vi skulle få råd att köpa de gardiner vi ska ha och hittade ett alternativ. Vi hade gardinvajer hemma och även gardiner. Gardinerna är svartvita och inte riktigt det vi tänk oss i framtiden men de passar helt ok nu i och med att vi har en hel del svartvita kuddar med.

resten av kvällen ska jag försöka stänga av tankarna med hjälp av någon bra serie på typ Netflix kanske?

Måste bara visa en söt bild på min hjärtan, kan ni förstå att dessa två små individer är en bit av mig och David!

 

Söndag på badhuset

Idag hade vi egentligen tänkt att åka till Grönalund, men vi avstod då det skulle blåsa upp till 14 meter per sekund i byarna. Istället begav vi oss till det lokala badhuset för en massa lek och bus. Bäst att passa på att bada där då det snart kommer att stänga (om jag förstått rätt) för att 2019 ska det finnas ett nytt fint badhus där istället. Nu är det fullt funktionellt men mycket slitet och det behövs verkligen ett nytt ”vanligt” badhus här i Västerås.

Det var i alla fall väldigt uppskattat av både stora och små att bada inomhus i värmen idag när det är lite grått och ruggit ute.  För Heli var det andra gången i badhuset och det märks att hon gillar att vara i vattnet. Smilla hon är som en liten fisk i vattnet och kommer snart att simma utan hjälp. Nu simmar hon ett par tag ovanför ytan, men simmar bra under ytan. Vi har tänkt att gå på badhuset 1 gång i veckan för att lära Smilla simma och att Heli ska få vattenvana innan vi åker till Thailand i 23 dagar i vinter. Japp ni hörde rätt, vi åker till Thailand i vinter i hela 23 dagar. Förstår ni hur underbart det ska bli!? Dock finns det ju en hel del att planera och förbereda inför en sådan resa med två små barn, men allt det kommer att lösa sig. Jag är så glad att vi ska åka och få mer familjetid. Än så länge har vi bara bokat flyget, så är det någon som har tips på bra boende så hör mer än gärna av er ;).

Idag så delade vi upp oss så Smilla gick med David så styrde han med dusch och allt och jag tog Heli. Det blir spännande när jag första gången ska gå ensam med barnen. All flöt på bra idag och Heli var nöjd och glad och Smilla var full i spring 😉

Här kommer lite sköna bilder från idag när vi hela familjen var och badade, ja David var också med dock fastnade inte han på några kort idag…

någon blev helt slut efter att bada med storasyster

 

full i bus

 

Nu fortsätter vi denna Söndag hemma med myskläder och familjehäng

 

 

Snart tvåbarnsmamma – Dags för Pluttan att komma ut.

Ja då sitter man här och knåpar ihop det sista inlägget som enbarnsmamma för i morgon är det dags för Pluttan att komma ut. Som jag sett fram emot den dagen, samtidigt som jag bävar. Kommer ju ihåg hur jag mådde efter kejsarsnittet med Smilla. Det är ju lite annorlunda denna gången dock då det är planerat, jag behöver inte gå igenom en nästan en hel förlossning innan. Hoppas därför att kroppen ska ha lite bättre möjligheter att återhämta sig.

Dagen har gått åt till förberedelser, tvätt och städ. BB väskan, vagn och vagn är packat och förberett inför i morgon. Nu ska vi strax ha lite tacomys och invänta Smillas mormor som ska komma och sova hos oss inatt då vi ska vara på förlossningen redan kl 7 i morgon. Antagligen, om inget oförutsett händer kommer vi att se vår Pluttan runt 9-10 tiden. Det är många tankar som rör sig i huvudet och både oron och förväntningarna är stora. Oron att det ska hända något med bebis eller med mig, det är ju inte bara jag och David längre utan Smilla med. Jag kommer att längta så oerhört mycket efter att få komma hem till henne. Jag är orolig att bebis ska må dåligt, eller att något ska vara fel. I och med att jag har graviditetsdiabetes är risken överhängande att bebis blodsocker kommer vara lågt, frågan är bara hur lågt. Räcker det med lite tillmatning på BB eller kommer liten hamna på neonatalen precis som Smilla? Kommer min amning att komma igång? Kommer jag ha lika ont som sist? Ja som sagt många frågor och funderingar som ingen faktiskt kan svara på, det är bara att vänta och se vad som händer i morgon.

Tur att man har fått en sovdos så man kanske kan få några timmars sömn i natt. Natten som var blev det ca 3 timmars sömn och det är inte mycket att hurra för.

Får se när man har orken att uppdatera igen, följ mig gärna på instagram för där ska jag försöka uppdatera lite oftare.

Kram på er!

En riktig *pip*dag – 99 dagar kvar till BF

Då har vi gått över till tvåsiffrigt då det är 99 dagar kvar till BF, känns som ett litet delmål i alla fall.

Denna dagen har vart helt kass en riktig jäkla skitdag. Maken är jätte förkyld och har haft feber och taggtråd i halsen, så han har vart nästan däckad i flera dagar. Jag har min foglossning och alla andra besvärligheter och var inte säker på att jag ens skulle ta mig till dagis för att lämna liten idag. Men med lite envishet tog jag mig till dagis och sedan dess legat i soffan och försökt hitta någorlunda ställningar att sitt/ligga på.

Som tur är orkade maken hämta lilltjejen och sedan hon kom hem har vi myst i soffan framför en barnfilm, vad jag älskar barnfilmer, gör livet mycket lättare emellanåt. Maten är klar i kylen, behöver bara värmas på och just nu kom en kompis över till Smilla så nu leker dem på hennes rum =).

Jag kommer fortsätta att spendera kvällen i samma soffa som jag spenderat hela dagen i….

Idag hände något som nog aldrig hänt förut…

Jag blev väckt av en chef som ringer och undrar vart jag är?? Jag låg så sött och sov vi sängen. Det visade sig att jag skulle vara på jobbet idag, men hade missat detta faktum totalt. Är ensam hemma med dottern och har inte bokat dagis idag. Nu var det som tur var ingen större fara då vi var en extra person idag, så chefen lugnade mig och sa att jag kunde stanna hemma idag. Tack för en förstående chef!

Vi la in ett pass under nästa vecka istället för att kompensera bortfallet idag, kändes som en riktigt bra lösning. Vet inte om detta någonsin har hänt er?, men jag tycker detta känns jättejobbigt. Jag är alltid så noga med att sköta mitt jobb och mina tider och för mig att göra en sådan här miss är inte vanligt. Får så dåligt samvete! Tror ni man kan skylla på gravidhjärna?!

Istället för att spendera morgonen och förmiddagen på jobbet sitter jag nu i min myshörna och tar det lugnt tillsammans med min dotter. Vi ska mysa ända fram till lunch, då vi ska åka in till stan för att gå på BVC. Smilla har sin 5-års koll + vaccination, men mer om det sedan.

Hoppas ni andra fick ett bättre uppvaknande denna fredag!

Kram på er!

UnderBara Barnmässan: ur ett barnperspektiv

Jag hade ett litet experiment idag när vi var på Underbara Barnmässan idag. Jag frågade Smilla om hon också ville fotografera som mamma skulle göra, och visst ville hon det. Vi pratade en del om det på väg till mässan och hon sa att: mamma, jag ska fota det som jag vill komma ihåg.

Vi har båda sett fram emot den här dagen och idag var den äntligen här!

Smilla var svår väckt som vanligt och vi fick stressa som vanligt, Smilla säger som vanligt nu kommer vi bli sena mamma. Mamman springer omkring här på morgonen för att få med sig det som behövs under dagen, vilket egentligen inte är mycket.

 

Här kommer i alla fall resultatet ett bildbomb med bilder från Smilla i syftet att ge ett barnperspektiv på Underbara Barnmässan

Helt oredigerade 😉

img_1690Smilla startar med att ta kort på kaklet på toaletten då det glänser så fint =)

img_1692 img_1693 img_1694 img_1695 img_1696 img_1697 img_1699 img_1700 img_1702

Vi hoppas på att träffa på dessa mysiga varelser i Kläppen i Vinter =)img_1703

Smilla tyckte det var häftigt att få hänga i pressrummet, mest för att det var så tyst och skönt där.img_1704 img_1705 img_1706 img_1707 img_1710

Fina och otroligt härliga Bodil och jag fick vara med på bild 😉

img_1711

Härliga Lina som berättar om att resa med barn och en massa nyttiga tips på vägen!img_1712 img_1717 img_1718

Smilla tyckte att det var väldigt spännande att få hänga med mamma på Underbar Barnmässan och hon pratade redan i bilen på väg hem om nästa gång.

Nu har liten däckat här hemma och så ska också mamman göra snart, hon ska bara först.

Godnatt på er alla och trevlig helg!

Cykeldag 12 och sprutdag 11 Glädje och avundsjuka

20160925_221104.jpgJaha då var man fullproppad med hormoner igen. Känner mig uppblåst och lite lynnig emellanåt, det är nog de enda biverkningarna jag har. Förutom att jag fortfarande tycker att det gör ont att ta sprutorna, inte sticket utan läkemedlet i sig. Det svider och bränner till rätt rejält ibland.

Hur går det då för mig? Jag var på läkarbesök i torsdags och då var det inga äggblåsorna som var över 9 mm, men väldigt många var 9 mm. Man ville inte öka dosen då livmoderslemhinnan ökat i storlek. Så i morgon är det dags för en ny kontroll och jag tycker att jag känner av lite på höger sida så hoppas att något ägg vuxit till sig. Om inte så höjs dosen till 66 E.

Sedan måste jag bara säga en sak. Har läst och pratat med en del som nu är gravida att de förstår hur jag känner för att de själva fått försöka sååå länge. Sedan när jag frågar hur länge de försökt så kommer det ….. jo vi fick ju försöka ett helt halvår. Försöker här att inte tappa hakan och tänka att personen vill väl. Men inuti mig växer en avundsjuka och jag vill så gärna säga att 6 månader är ingenting, det vanliga är att det tar upp mot ett år. De kan inte förstå hur det är att försöka och försöka år efter år. Sedan att veta att problemet faktiskt ligger hos dig och ta en massa mediciner som påverkar dig och därmed dem runt omkring dig.

Känner att jag blev lite bitter där, men även solen har sina fläckar.

Jag missunnar ingen som är gravid och jag är så glad för er skull. Däremot kan ni inte förstå vad jag går igenom om ni inte vart där själva, ni kan säkert tänka er, men inte förstå.

Vill också tillägga att jag är oerhört tacksam och glad att vi faktiskt har ett barn och hon är helt fantastisk. Många får inte chansen att uppleva detta mirakel som det innebär att få barn.

Nu ska denna solstråle lägga sig och ladda upp för en ny dag ?

 

Jobbiga dagar med många funderingar 

Vissa dagar är så jobbiga. Tankar som snurrar och saker som ska göras. Smärta utan dess like både själsligt och fysisk. 

Det börjar alltid lika, man inbillar sig att nu borde det väl ändå vara våran tur. Man känner efter får en massa symtom,  sedan är det som att kroppen ger upp och med det kommer blodet smärtan och sorgen. Sorgen över att inte lyckas.

Varför ska det vara så svårt för oss? Säg nu inte att jag ska slappna av och det kommer när det kommer för det hjälper inte ett skit!  När man dessutom ringer fertilitetskliniken för att det är dags att börja med sprutor igen och de har sommarstängt i 9 dagar till känns det riktigt tungt. Nu checkar jag ut och ska försöka tänka på annat till nästa cykel, men det är inte det lättaste.

Jag försöker gå vidare i livet, hitta utmaningar som lyfter mig. Se det positiva istället för det negativa, men just idag (läs de senaste dagarna) har det vart svårt. Snart är jag på banan igen, det hjälper att skriva av sig lite…..