Att jobba dagtid

Aldrig har väl veckorna, för att inte tala om helgerna, gått så fort som nu. Jag har nu arbetat dagtid i 4 veckor och börjar nog att komma in i rullorna som det innebär att jobba dagtid. Det har verkligen varit tuffa veckor och en stor omställning för hela familjen då barnen är längre dagar inom barnomsorgen, mot att alltid få ha mamma hemma högtid och kvällstid.

Känns nästan som att man tvärtom mot vad man trodde har mindre tid tillsammans än vi haft tidigare, men antar att det kommer kännas bättre om ett par veckor.

Många saker som jag annars hunnit med som jag älskar att hålla på med som bloggen och diastasupproret blir lidande när en trött mamma inte riktigt räcker till. Jag hoppas att ni alla har tålamod med mig och att jag ska få in nya rutiner för mitt skrivande.

Jag har ju så mycket som jag behöver och vill berätta för er ❤

 

Odla i Pallkrage Uppföljning

Att odla i pallkragar har fullkomligt exploderat senaste åren och många fortsätter att se detta som ett enkelt sätt att ha ordning och reda på sin odlingar, så även jag. Nu är det dock minst 4 år sedan vi gjorde i ordning våran odlingshörna så nu behövde den uppdateras lite kände jag. Sagt och gjort så kom jag på en idé, skissade lite och fick hjälp av maken att bygga.

Idén började med att jag ville göra små hus mellan pallkragarna, men slutade med att jag gjorde ett jättehus över alla 4 pallkragarna istället. Jag blev verkligen nöjd. Det blev verkligen ett lyft med det nya huset och lite ny färg på pallkragarna.

Vad tycker ni? Det ska dit armeringsnät vid pallkragarna med, återkommer med fler bilder då!

Sommaren är kort, men så underbar

Ja precis som rubriken låter så är sommaren kort men har vart fantastisk. För visst känns det lite som att sommaren är över nu sedan värmen försvann? Jag har verkligen tagit chansen att bara koppla av i sommar och tagit paus från det mesta. Jag behövde och behöver fortfarande slå ner på tempot. Den här våren som vart har vart enormt påfrestande och händelserikt. Jag har genomgått två operationer och  har fortfarande rehabilitering kvar från detta. Samtidigt som jag startade min ”fight” med landstinget Västmanland och startade det numera nationellt täckande diastasupproret. Under denna tid har jag såklart tagit hand om familj (även om de nu fått ta hand om mig med) och jobbat på ett jobb som jag blev tvungen att säga upp mig ifrån. Jag valde att säga upp mig då schemaläggningen stressade mig något enormt då vi är två treskiftsarbetande föräldrar och min arbetsgivare hade väldigt svårt att anpassa scheman eller vara lite flexibel. Konstigt dock när de kräver detta från sina arbetstagare, en konstigt metodik som inte faller mig i smaken. Därför har jag nu valt att gå vidare och startar mitt nya jobb den 1 september. Jag är väldigt förväntansfull samtidigt som jag gärna hade fortsatt att bara vara hemma. Jag älskar att vara hemma med min familj och mitt nya jobb kommer att möjliggöra detta på ett annat sätt.

Detta är mitt första inlägg på bloggen på mycket länge och jag ville mest förklara min frånvaro. Jag har dock uppdaterat sporadisk på instagram på sommaren då detta går så snabbt och smidigt genom telefonen. Nu finner jag dock återigen sugen på att skriva och berätta saker mest som vanligt för min egen skull. Jag hoppas att ni som följer mig fortsätter och jag välkomnar nya följare hit, Tack <3

 

 

 

Att synas i mörkret

[Detta inlägg är ett samarbete med Smart in the dark]

Varje år vid denna tiden skriver jag ett inlägg med ungefär samma innehåll. Varför kan man fråga sig? Jo för det är så himla viktig och det är värt att säga om och om igen.

Inlägget handlar naturligtvis som rubriker låter om att ta det säkra före det osäkra och se till att synas i mörkret. Nu när hösten är här och så också mörkret som kommer ligga ändå fram till våren igen. Så är det viktigt att vi syns i mörkret. Se till att ni och era barn har rätt kläder och ordentligt med reflexer på sig. Det är sällan det är svårt att få på sina barn reflexer men tonåringar och vuxna verkar verkligen ha ett problem med detta? Varför?

Är det för att man inte tycker att det är snyggt eller praktiskt? Nu finns det ju faktiskt snygga lösningar som också är smidiga. Smart in the dark ha snygg reflexer för vuxna, även tonåringar kan med glädje använda dessa. Jag har en ryggsäck och en scarf med härlig reflexer som gör att jag syns i mörkret. Vid andra tillfällen sås om när jag ska cykla i mörkret har jag givetvis bra lyse på cykeln men också benreflex, syns toppenbra när benet rör sig, och bältesreflex och armreflex.

Inom mitt yrke har man sett allt för många olyckor som kanske hade kunnat undvikas om alla syntes ordentligt i mörkret. Känns som att jag vädjar till er vilket jag gör 😉 kläder er och era barn med reflexer och använd lampor på cykel och barnvagnar.

Smart in the dark drivs av en härlig tjej som liksom jag brinner för säkerheten. Hon kommer på fina designer som är hållbara till ett vettigt pris. Samtidigt som reflexerna sys i Europa i Bulgarien under rättvisa förhållanden.

Med bilderna vill jag visa hur dåligt jag syns utan reflexer och hur bra man faktiskt syns med!

Så var smart in the dark du med!

Att synas i mörkret

[Detta inlägg är ett samarbete med Smart in the dark]

Varje år vid denna tiden skriver jag ett inlägg med ungefär samma innehåll. Varför kan man fråga sig? Jo för det är så himla viktig och det är värt att säga om och om igen.

Inlägget handlar naturligtvis som rubriker låter om att ta det säkra före det osäkra och se till att synas i mörkret. Nu när hösten är här och så också mörkret som kommer ligga ändå fram till våren igen. Så är det viktigt att vi syns i mörkret. Se till att ni och era barn har rätt kläder och ordentligt med reflexer på sig. Det är sällan det är svårt att få på sina barn reflexer men tonåringar och vuxna verkar verkligen ha ett problem med detta? Varför?

Är det för att man inte tycker att det är snyggt eller praktiskt? Nu finns det ju faktiskt snygga lösningar som också är smidiga. Smart in the dark ha snygg reflexer för vuxna, även tonåringar kan med glädje använda dessa. Jag har en ryggsäck och en scarf med härlig reflexer som gör att jag syns i mörkret. Vid andra tillfällen sås om när jag ska cykla i mörkret har jag givetvis bra lyse på cykeln men också benreflex, syns toppenbra när benet rör sig, och bältesreflex och armreflex.

Inom mitt yrke har man sett allt för många olyckor som kanske hade kunnat undvikas om alla syntes ordentligt i mörkret. Känns som att jag vädjar till er vilket jag gör 😉 kläder er och era barn med reflexer och använd lampor på cykel och barnvagnar.

Smart in the dark drivs av en härlig tjej som liksom jag brinner för säkerheten. Hon kommer på fina designer som är hållbara till ett vettigt pris. Samtidigt som reflexerna sys i Europa i Bulgarien under rättvisa förhållanden.

Med bilderna vill jag visa hur dåligt jag syns utan reflexer och hur bra man faktiskt syns med!

Så var smart in the dark du med!

Operationsdagen – Bröstförstoring

[Detta inlägg är ett samarbete med Nordiska Kliniken]

Jag hade ju operationstid så pass sent på måndagen så jag hann till och med äta frunch på morgonen då man ska vara fastande 6 timmar innan operationen. Sedan får man dricka klara drycker fram till 2 timmar innan operationen, vilket jag verkligen rekommenderar att man gör. Då håller man sig mycket piggare och mindre hungrig fram till operationen.

När jag kom till Nordiska Kliniken så anmälde jag att jag var där och fick slå mig ner en kort stund innan jag hämtades. Jag fick byta om i ett omklädningsrum med låsbara skåp. Det kom in en sjuksköterska med lite mediciner och frågade hur det kändes och så. Efter jag hade bytt om till morgonrock och tofflor (fick ha trosorna kvar på) fick jag följa med plastikkirurgen Patrik till mottagningsrummet. Där pratade vi om valet av storlek på implantat och hur de ska sitta mm. igen, så att vi är överens. Han räknar och ritar med permanent penna på min kropp för att se hur vi ska göra för att få bäst resultat.

Jag var oerhört nervös och hade så mycket fjärilar i magen samtidigt som jag känner mig trygg i Patrik och hans teams händer. De vet vad de sysslar med och jag känner mig trygg i valet av klinik.

När Patrik var klar så kom narkosläkaren Ove in och pratade med mig om sövningen. Han är en trevlig man som också får mig som kontrollfreak att känna sig trygg. Han kände också igen mig från min första operation vilket kändes bra. Jag hade dessutom lyckats få min mens dagen innan operation och hade ont av det och blödde en del. Detta oroade mig innan men jag fick ha i tampong och binda under operationen så det var inga problem. Det var heller inga problem att ta ut och byta efter operationen, visst gjorde det ont men det funkade.

Jag fick följa med Ove in på operationssalen där han och sjuksköterska hjälpte mig upp på britsen och innan jag hann bli mer nervös så sov jag gott.

Jag vaknade upp på uppvaket, vaknade säkert upp innan men det är därifrån jag kommer ihåg. Jag hade ont när jag vaknade men fick snabbt hjälp med smärtlindring. Gled liksom in och ur vakenhet och sömn ett tag. Jag fick syrgas en liten stund för att jag hade lite svårt att syresätta mig men det gick snabbt över. Sedan fick jag in världens finaste fikabricka, önskar såå att jag mådde bättre efter narkosen. Tyvärr är jag en sådan som inte mår så himla bra efter narkos men fick i mig juicen och lite yoghurt i alla fall. Sköterskorna var supersnälla och gjorde allt de kunde för att jag skulle ha det bra. Patrik var också förbi och tittade till mig och mina nya bröst innan jag fick åka hem. Innan jag fick åka hem skulle jag förutom fika lite också kissa, vilket jag gjorde utan problem. Strax innan 18 började de operera mig och strax efter 22 satt jag i bilen på vägen hem.

Nu har det gått snart 2 hela dygn sedan jag opererades och jag mår skapligt, har en del ont men det går bra att behandla med den smärtlindringen jag fått utskrivet. Jag försöker att vara upp och röra på mig lite och vila när kroppen säger till. Sköta mina mediciner och se till att äta och dricka är mina mål under kommande dagar.

Operation igen!

[Detta inlägg är ett samarbete med Nordiska Kliniken]

Många av er har läst om min bukplastik som jag gjort för ca 2 månader sedan, den gjorde jag primärt för att få tillbaka den funktionen jag en gång hade, sedan att det blev snyggt är ett stort plus. Nu på måndag (i morgon) är det dags att göra en sista operation för att återställa min kropp.

Jag har haft turen att jag kunnat amma båda mina flickor, Heli ammade jag i över ett år och därav har också brösten blivit ”tomma”. Nu är det inte så mycket kvar av mina forna bröst och därför har jag sedan länge tänkt att rekonstruera mina bröst. Nu ska de återfå sin forna glans. För mig kommer det att betyda mycket att få tillbaka en del av min kvinnlighet. Det kommer absolut att vara en boost för mitt självförtroende och det kommer bli så roligt att få shoppa lite nya kläder igen som sitter bra. De må låta ytligt, men jag vill att mitt yttre passar ihop med mitt inre jag.

Efter den gedigna efterforskningen av klinik och plastikkirurg jag gjorde inför min bukplastik hade jag även med en bröstförstoring i beräkningen. Jag läste mycket på olika forum på internet och hörde efter med vänner och bekanta. Jag ville välja en klinik som var bra på både buk och bröst. Det naturliga valet för mig blev Nordiska Kliniken i Stockholm. De är seriösa och har mycket goda rekommendationer både gällande operationer och omhändertagande, före och efter operation. Jag gick dit på en konsultation och fick ett bra intryck och god kontakt med kirurgen Patrik Höijer. Vi pratade om vilken form och storlek som skulle passa för att kunna fylla ut mina bröst utan att behöva göra ett lyft. Jag ville helst undvika lyft då jag vill ha så få och små ärr som möjligt. Jag fick göra en 3D bild med den storleken på implantaten för att få en fingervisning av hur det kommer att se ut. Patrik gav ett stabilt och lugn intryck och han kom snabbt fram till att jag nog skulle behöva fylla ut med lite mer än de 400 cc som jag hade tänkt då jag har en bred bröstkorg och därför behöver ett bredare implantat. Hans rekommendation blev 550 cc. Jag tänkte att det skulle kännas stort, men då fick jag prova med implantat i en BH för att få se hur det skulle kunna se ut, och det såg inte stort ut alls utan bara naturligt lagom stort. Så 550 cc Motiva full round får det bli.

Naturligtvis var det massa frågor som jag kom på i efterhand, man glömmer alltid något så ett tips är att skriva ner dina funderingar innan konsultationen. Jag skickade iväg ett mejl till Patrik med de frågor jag missat under konsultationen och de nya och jag fick svar samma kväll. Oerhört tillgängligt!

På måndag är det alltså dags för min bröstförstoring och jag ser fram emot dagen med lite skräckblandad förtjusning. Jag känner mig helt trygg med kliniken och kirurgen, men är orolig för smärtan. Sedan gillar jag inte riktigt att ge upp kontrollen till någon annan så som man gör när man blir sövd, men det har att göra med mitt egna kontrollbehov. Jag kommer att åka tåg till Stockholm på operationsdagen och när jag är klar kommer min make att hämta mig. Bilresan är inget jag oroar mig för den gick bra sist efter en stor bukplastik så ska nog gå bra nu med.

Bilden till vänster är före barn och den till höger är efter barn. Återstår att se hur de blir efter lite kirurgi.

Bananpannkaka ala Linda

Jag har blivit helt galen i bananpannkakor igen! Så perfekt som frukost lunch eller mellanmål.

Ingredienser

  • 1 banan
  • 1/2 dl mandelmjöl
  • 3/4 tsk bakpulver
  • 1/2 tsk vaniljpulver
  • 1 ägg

Mosa bananerna med en gaffel och rör ner resten. Låt gärna smeten dra en 10-15 min innan du steker. Stek på medelvärme tills pannkakan är lite fast och fått fin färg.

Till har jag lite vaniljkvarg och tinade mango och jordgubbar som jag rör ihop bara. Så gott!

 

Min Diastas – Diastasupproret – Regionsfullmäktige Västmanland

Igår var dagen då frågan om varför vården är så ojämlik för kvinnor med rektusdiastas togs upp av Silvana Enelo_Jansson (M) i regionfullmäktige i  Västmanland. Jag har som vart påverkad efter operationen och vart dimmig, men igår var det som att vakna upp igen. Jag tog därför kontakt med Silvana via messenger och till min stora glädje lyckades det, hon är en trevlig kvinna. Läste att Kenneth Östberg (S) i princip hävdade att detta var ett icke problem då endast 2 st kvinnor nekats denna typ av operation på 2 år. Denna siffra är mycket felaktig då jag vet att det är fler än 3 kvinnor på 6 månader som inte ens fått komma på bedömning på kirurgkliniken då remissen avvisats med motiveringen att Rektusdiastas inte är någonting som Lanstinget Västmanland i nuläget åtgärdar. Klart att siffran blir grovt missvisande när patienterna inte ens släpps inom landstinget väggar, behöver de inte neka någon efter ett besök på kirurgkliniken finns inte statistiken, kan tyckas vara ett smart drag?

Lyckligtvis fick jag fram denna informationen till Silvana innan hon skulle tala så hon kunde bemöta siffran med endast 2 avslag. Tack Silvana för att du lyft frågan och tagit strid för kvinnans rätt till vård.

Kenneth upprepar även att det saknas evidens och beprövad erfarenhet, och dessa orden har vi ju hört fört.


Här kommer mitt svar till SVT när de bad mig kommentera att ärendet tas upp. Hur känns det att du just betalat 80000 kr när regionen nu verkar vara öppna för att remittera kvinnor till Västerbotten? Vad vill du säga till regionrådet som är ytterst ansvarig för att det ser ut så här?

Jag tycker att det är bra att frågan lyfts. Dock tror jag att ni kunskapsnivån hos deltagande är låg och att man inte tagit sig tiden att själv läsa in sig på det material som finns utan man har bara lyssnat till professionen inom region västmanlands egna väggar.

Jag är positivt inställd till att man öppnar för att skicka remisser till Umeå men tror att det finns en baktanke med att inte skicka remisser till närmare län. Det är bökigt och kostar för den sökande att ta sig ända till Umeå.

Visst känns det surt att de öppnar för hjälp precis när jag opererat mig och bekostat detta själv. Men jag personligen hade inte kunnat vänta så länge till med en operation då jag kände hur kroppen föll isär.
Det har idag gått 1 vecka sedan operation och trots att jag har ont och kraftigt rörelsebehindrad Känner jag redan skillnad. Bara det att jag kunnat gå på toaletten för att bajsa utan att känna att tarmpaketet är på väg ut eller nästan svimmat av smärtan är så häftigt!

Jag skulle vilja hälsa till regionrådet att ta in kunskap från hela landet, inte bara inom regionen.

Att hävda att detta är ett ickeproblem då endast 2 kvinnor nekats operation sedan 2016 är en stor bluff. Jag har vart i kontakt med minst 3 tjejer som inom 6 månader blir nekade att ens komma till Kirurgkliniken för bedömning med motiveringen att rektusdiastas inte är något som man idag inom regionvästmanland åtgärdar. Klart att man inte ser att problemet existerar då man inte ens släpper in problemet i landstinget.


Jag säger det igen. Jag är rätt övertygad om att det är en ekonomisk fråga att landstingen inte vill börja operera oss med rektusdiastas med funktionella besvär. Men skulle man räkna på siffrorna med hur många som är sjukskrivna, förtidspensionärer eller tvingas gå ner i arbetstid så skulle nog samhället i längden tjäna massor med pengar på att hjälpa oss återfå en funktionell kropp.

Det var ett bra framförande av Silvana och jag tror att hon öppnade ögonen för många av våra politiker i regionsfullmäktige igår.

Vill man titta på hur det gick för oss och Silvana kan du göra det här klicka på Interpellation från Silvana Enelo-Jansson om magoperation.

 

Min Diastas – 1 vecka postoperativt

Fina blommor stod i ”mitt” rum när jag kom hem.

Nu har en vecka sprungit förbi och magen firade en vecka igår med att bli av med dränaget. Dränaget var en slang som satt längst ner under snittet för att dränera sårvätska från magen. För mig kom det inga mängder alls, ca 100ml totalt sedan jag började mäta själv. Känns som att första veckan är omringat av ett dimmigt moln av smärta, morfin och försök till mobilisering. Jag har liksom vart hemmet med familjen men ändå inte funnits där.  Första dagarna stängde jag in mig i gästrummet och vilade mest hela tiden, men efter det har jag försökt att sitta med i en fåtölj ute i vardagsrummet. det har fungerat bra, men man önskar ju att man kunnat göra mycket mer. Det är svårt för en mamma med starka kontrollbehov att bara sitta bredvid och titta på. Jag är nog inte helt lätt att ha att göra med alla gånger =) . Jag är otroligt tacksam för min fantastiska make för han har hanterat detta på bästa sätt och jonglerat allt vad det innebär med 2 barn, hus, matlagning, tvätt mm. Dessutom inte klagat en endaste gång när han även behövt hjälpa mig en hel del. Första dagarna kom jag nästan inte upp ur sängen utan honom, nu klarar jag mig själv i det mesta.

min nya vän =)

Idag känner jag mig klar i huvudet igen och smärtan är fullt hanterbar utan en större mängd smärtstillande. Just nu sitter jag uppe i fåtöljen och skriver här, medan barnen är på föris, skola och maken är på jobbet så jag är ensam hemma första gången sedan operationen. Just nu är det lite skönt med lugn och ro. Mina mål idag är att plocka undan lite småsaker (vill ju kunna hjälpa till lite här hemma) och ta mig ut i solen en liten stund.

Nedan följer lite bilder från när vi var på vårdcentralen och drog ut dränaget, ett tips är att ta en snabbverkande smärtstillande ca 30 min innan då det kan kännas lite att dra det. Själva dränageuttagningen gick bra, den satt fast lite i början, vilket är vanligt men lossnade sedan fint. Tack vare smärtlindringen innan så kändes det bara en kort stund.

Jag är fortfarande väldigt svullen men allt ser så här långt bra ut!

 

Efter dränaget var ute firade vi lite med att köpa Sushi till mig, så gott!