Min Diastas – Diastasupproret – Regionsfullmäktige Västmanland

Igår var dagen då frågan om varför vården är så ojämlik för kvinnor med rektusdiastas togs upp av Silvana Enelo_Jansson (M) i regionfullmäktige i  Västmanland. Jag har som vart påverkad efter operationen och vart dimmig, men igår var det som att vakna upp igen. Jag tog därför kontakt med Silvana via messenger och till min stora glädje lyckades det, hon är en trevlig kvinna. Läste att Kenneth Östberg (S) i princip hävdade att detta var ett icke problem då endast 2 st kvinnor nekats denna typ av operation på 2 år. Denna siffra är mycket felaktig då jag vet att det är fler än 3 kvinnor på 6 månader som inte ens fått komma på bedömning på kirurgkliniken då remissen avvisats med motiveringen att Rektusdiastas inte är någonting som Lanstinget Västmanland i nuläget åtgärdar. Klart att siffran blir grovt missvisande när patienterna inte ens släpps inom landstinget väggar, behöver de inte neka någon efter ett besök på kirurgkliniken finns inte statistiken, kan tyckas vara ett smart drag?

Lyckligtvis fick jag fram denna informationen till Silvana innan hon skulle tala så hon kunde bemöta siffran med endast 2 avslag. Tack Silvana för att du lyft frågan och tagit strid för kvinnans rätt till vård.

Kenneth upprepar även att det saknas evidens och beprövad erfarenhet, och dessa orden har vi ju hört fört.


Här kommer mitt svar till SVT när de bad mig kommentera att ärendet tas upp. Hur känns det att du just betalat 80000 kr när regionen nu verkar vara öppna för att remittera kvinnor till Västerbotten? Vad vill du säga till regionrådet som är ytterst ansvarig för att det ser ut så här?

Jag tycker att det är bra att frågan lyfts. Dock tror jag att ni kunskapsnivån hos deltagande är låg och att man inte tagit sig tiden att själv läsa in sig på det material som finns utan man har bara lyssnat till professionen inom region västmanlands egna väggar.

Jag är positivt inställd till att man öppnar för att skicka remisser till Umeå men tror att det finns en baktanke med att inte skicka remisser till närmare län. Det är bökigt och kostar för den sökande att ta sig ända till Umeå.

Visst känns det surt att de öppnar för hjälp precis när jag opererat mig och bekostat detta själv. Men jag personligen hade inte kunnat vänta så länge till med en operation då jag kände hur kroppen föll isär.
Det har idag gått 1 vecka sedan operation och trots att jag har ont och kraftigt rörelsebehindrad Känner jag redan skillnad. Bara det att jag kunnat gå på toaletten för att bajsa utan att känna att tarmpaketet är på väg ut eller nästan svimmat av smärtan är så häftigt!

Jag skulle vilja hälsa till regionrådet att ta in kunskap från hela landet, inte bara inom regionen.

Att hävda att detta är ett ickeproblem då endast 2 kvinnor nekats operation sedan 2016 är en stor bluff. Jag har vart i kontakt med minst 3 tjejer som inom 6 månader blir nekade att ens komma till Kirurgkliniken för bedömning med motiveringen att rektusdiastas inte är något som man idag inom regionvästmanland åtgärdar. Klart att man inte ser att problemet existerar då man inte ens släpper in problemet i landstinget.


Jag säger det igen. Jag är rätt övertygad om att det är en ekonomisk fråga att landstingen inte vill börja operera oss med rektusdiastas med funktionella besvär. Men skulle man räkna på siffrorna med hur många som är sjukskrivna, förtidspensionärer eller tvingas gå ner i arbetstid så skulle nog samhället i längden tjäna massor med pengar på att hjälpa oss återfå en funktionell kropp.

Det var ett bra framförande av Silvana och jag tror att hon öppnade ögonen för många av våra politiker i regionsfullmäktige igår.

Vill man titta på hur det gick för oss och Silvana kan du göra det här klicka på Interpellation från Silvana Enelo-Jansson om magoperation.

 

Min Diastas – 1 vecka postoperativt

Fina blommor stod i ”mitt” rum när jag kom hem.

Nu har en vecka sprungit förbi och magen firade en vecka igår med att bli av med dränaget. Dränaget var en slang som satt längst ner under snittet för att dränera sårvätska från magen. För mig kom det inga mängder alls, ca 100ml totalt sedan jag började mäta själv. Känns som att första veckan är omringat av ett dimmigt moln av smärta, morfin och försök till mobilisering. Jag har liksom vart hemmet med familjen men ändå inte funnits där.  Första dagarna stängde jag in mig i gästrummet och vilade mest hela tiden, men efter det har jag försökt att sitta med i en fåtölj ute i vardagsrummet. det har fungerat bra, men man önskar ju att man kunnat göra mycket mer. Det är svårt för en mamma med starka kontrollbehov att bara sitta bredvid och titta på. Jag är nog inte helt lätt att ha att göra med alla gånger =) . Jag är otroligt tacksam för min fantastiska make för han har hanterat detta på bästa sätt och jonglerat allt vad det innebär med 2 barn, hus, matlagning, tvätt mm. Dessutom inte klagat en endaste gång när han även behövt hjälpa mig en hel del. Första dagarna kom jag nästan inte upp ur sängen utan honom, nu klarar jag mig själv i det mesta.

min nya vän =)

Idag känner jag mig klar i huvudet igen och smärtan är fullt hanterbar utan en större mängd smärtstillande. Just nu sitter jag uppe i fåtöljen och skriver här, medan barnen är på föris, skola och maken är på jobbet så jag är ensam hemma första gången sedan operationen. Just nu är det lite skönt med lugn och ro. Mina mål idag är att plocka undan lite småsaker (vill ju kunna hjälpa till lite här hemma) och ta mig ut i solen en liten stund.

Nedan följer lite bilder från när vi var på vårdcentralen och drog ut dränaget, ett tips är att ta en snabbverkande smärtstillande ca 30 min innan då det kan kännas lite att dra det. Själva dränageuttagningen gick bra, den satt fast lite i början, vilket är vanligt men lossnade sedan fint. Tack vare smärtlindringen innan så kändes det bara en kort stund.

Jag är fortfarande väldigt svullen men allt ser så här långt bra ut!

 

Efter dränaget var ute firade vi lite med att köpa Sushi till mig, så gott!

Min Diastas – operationen

Ja så var dagen här som jag väntat, längtat men samtidigt bävat för. Jag längtar för att få en hel mage men bävar för smärtan och den långa rehabiliteringen som väntar.

Jag blev snabbt omhändertagen när jag kom på plats och fick träffa kirurgen direkt, samtidigt som jag fick lite premedicinering inför operationen. Allt gick lugnt och metodiskt till. Min kirurg ritade på mig och vi gick igenom vad som skulle göras igen. Sedan fick jag träffa Narkosläkaren som var toppenbra och vi gick igenom lite vilka läkemedel de skulle använda mm.

Här har man ritat snyggt på min mage

När jag vaknade hade jag som väntat lite ont men inte så farligt. Dock ökade smärtan och jag fick ganska så mycket smärtlindring under första dygnet. Jag har har haft rejält ont upp mot axlarna och nyckelbenen som blivit värre när jag rört mig.

Kirurgen kom och tittade på magen, lyfte på förbanden så vi båda fick kika och berättade att diastasen var 8.5 cm bred på bredaste stället och hela vägen uppifrån revbenen och ner vulvan. Man hade sammantaget tagit bort 4.5 kg fett och vävnad. Han var nöjd med resultatet och jag började nästan gråta vid anblicken av min nya mage. ser så fram emot återbesöket den 22 då jag får titta på den igen.

Första gången jag fick se min nya mage. Svullet och veckigt men så himla bra, den är hel

Första gångerna jag skulle resa på mig för att gå på toaletten fick jag lägga mig igen då jag höll på att tuppa av. Att inse att man verkligen var tvungen att gå som en ostkrok var med en spännande upplevelse.

Gofika när jag vaknat till

Såhär ska jag gå närmsta 7 – 10 dagarna som ni förstår blir det mest att gå mellan sängen/fotöljen och toaletten. Så enormt tacksam att jag har familj som hjälper oss och stöttar oss så gott som det går

Här sitter jag skönt i min fotölj, samma fotölj som jag satt mkt i efter sista kjejsarsnittet.

Såhär ser jag ut idag när jag går till och från toaletten

Dränaget som jag har ska sitta tills det kommer mindre än 25ml i två dygn sedan får jag ta bort den, och det tänker jag göra själv om inte grannen som också är SSK kommer över och hjälper mig 😉