Att inte kunna sova – sömnproblem

Jag har så svårt att sova sedan jag fick veta att bebis dött i min mage. Jag har väldigt svårt att somna och när jag somnat sover jag bara en kort stund, vaknar för att sedan få kämpa för att kanske kunna somna om igen.

Jag antar att det är hjärnan som processerar allt som hänt. Även om det emellanåt känns som att jag är stark och kommer klara detta, så faller jag även ihop ibland. Det där svarta hålet kan liksom dyka upp utan förvarning och jag faller handlöst. Allt eftersom tiden går blir det lättare att hitta en väg upp ur hålet igen.

Vad gör man medsömnproblemen? Nu har jag haft riktiga problem med att sova i en veckas tid och jag börjar känna mig sliten nu. Så idag har jag pratat på telefon med min Dr på vårdcentralen och vi pratade länge om vad som hänt, hur jag mår och mina sömnproblem. Hon fick mig att förstå att detta som vi går igenom nu är en kris och att jag ska ge mig själv tiden att processera och läka i min takt. Jag har nog lätt att stressa fram att allt ska vara normalt igen så att ingen ska behöva tycka synd om mig och framförallt att jag inte ska tycka synd om mig. Vi pratade även om att jag haft problem att sova och hur det yttrade sig. Hon föreslog att jag skulle pröva sömntabletter ett par dagar, bara för att bryta ett dåligt mönster. Jag är glad att jag har en förstående doktor. Jag är fortsatt sjukskriven 50% till 25/4 pga foglossning (hur surrealistiskt är inte det, är ju inte ens gravid längre) och krishantering. Tabletterna har jag inte hämtat ut än, men kan jag inte sova inatt ska jag hämta dem i morgon prova då mannen är hemma. Inatt jobbar han och jag är ensam hemma med Smilla och då tas inga sömntabletter, jag vill vara säker på att jag vaknar om det skulle vara något.

Jag är trött nästan hela tiden nu och skulle verkligen behöva sova en hel natt nu.

Har du haft sömnproblem någon gång? Hur hanterade du det?

Vinterkörningsutbildning i Älvdalen

Trots det som hänt, trots att jag förlorade min bebis och genomgick en skrapning i fredags då min kropp inte förstod att bebis redan var död. Så följde jag med jobbet på vinterkörningsutbildning uppe i Älvdalen. Tror att det var bra för mig att umgås med mina underbara kollegor och få göra en av de saker jag verkligen gillar, att få köra bil! 3 dagar av sladdande i ett härligt vinterland.

Visst kom sorgen över mig ibland och jag har haft svårt att sova, men att vi haft fullt upp och alla goa kollegor har verkligen fått mig på andra tankar. Jag förstår att livet går vidare och att vi kommer få fler chanser, men ibland känns allt bara så orättvist.

Jag vill passa på att tacka alla kollegor för fina, roliga och lärorika dagar ❤

 

Här kommer härliga bilder

Första bilden på när vi närmar oss riktiga vintervägar

Första bilden på när vi närmar oss riktiga vintervägar

Första avåkningen in i vallen..... ?

Första avåkningen in i vallen….. ?

Härligaste Tina ❤❤

Härligaste Tina ❤❤

Härlig dag på isen

Härlig dag på isen

20160224_083937.jpg

20160224_093533.jpg

20160224_100217.jpg

Lycklig tjej

20160224_101553.jpg

Hela gänget ?

Hela gänget ?

 

 

 

 

Jag lever och överlever, men kastas mellan hopp och förtvivlan

Nu har det snart gått ett dygn sedan jag åkte ner på operation för att ta bort lilla vän som inte längre levde i min livmoder.

Ja jag har sorg och blir ledsen, men samtidigt känner jag att jag överlever detta! Just nu känner jag mig rätt så avtrubbad och vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Jag svänger totalt mellan att känna mig stark och tänka på framtiden, att vi faktiskt kan försöka igen. Nu vet vi vad som fungerar. Till att ramla ner i det där svarta djupa hålet igen.

Kroppsligt läker jag fort verkar det som. Det mesta av gravidmagen är borta och jag blöder inte värst mycket. Jag har lite ont, men det är inte värre än vanlig mensvärk.

Jag tar en dag i taget och idag ska jag bara vara….. Jag kommer vara ensam,  här hemma då dottern åkt till farmor (de hade planerat att ha melodifestivalmys sen tidigare) och maken ska jobba. Jag skulle ha gått på maskeradfest då min moster fyller år, men orkar inte riktigt det känner jag…. så det blir att bara vara idag.

Får se hur det går att vara ensam, men efter de här dagarna har jag förstått att jag inte behöver vara ensam. Alla samtal, sms och meddelanden jag fått senaste dagarna gör mig varm i kroppen och jag är oerhört glad att jag har så många fina vänner runt om mig. 

Nu är det över

image

Nu är det över. Operationen har gått bra. Jag ligger på avdelning för observation och smärtlindring ett par timmar för att sedan få åka hem till min lilla familj.

Tack alla för alla värmande ord, jag är oerhört tacksam ❤

Jag är oerhört tacksam som har en make och ett litet mirakel där hemma. Det är ni som är ljuset i mörkret för mig 😙 Jag älskar er!

Så ledsen lilla vän

Idag skulle jag vara i vecka 11 (10+4) och oron skulle nästan vara över. Istället fick jag igår veta att vår bebis dött redan vecka 10 (9+4). Idag är dagen som jag kirurgiskt genom en skrapning kommer att avlägsna bebis från sitt hem.

Jag är så ledsen lilla vän att jag aldrig kommer att få träffa dig. Att jag aldrig kommer få känna dina sparkar och slag i magen. Att storasyster aldrig kommer känna dig sparka på min växande mage eller höra dig skrika och skratta när du skulle varit här. Jag är så ledsen pappa David att du inte kommer få hålla lilla vän i din trygga famn, aldrig kommer känna den välbekanta doften av liten bebis. Lilla vän du som redan är så älskad vi kommer att sakna dig till himlen och tillbaka även om du aldrig riktigt fick börja ditt liv tillsammans med oss ♡

Värsta dagen i mitt liv är idag

Att vara gravid ska vara glädje och lycka. Min graviditet har kantats av blödningar och oro. Varje gång jag varit på kontroll har de försäkrat mig om att allt är som det ska och blödningarna är helt normalt i början av en graviditet. När vi var sist och även fick bild på lilla bebisen sa det att nu var det 98% chans att det går hela vägen.
Jag har i ett par dagar kännt en extrem oro efter att jag kännt några konstiga hugg i livmodern. Efter lite tjat fick jag komma på en ny kontroll och jag befarade det värsta. Mina graviditetssymtom har minskat och jag har kännt att något vart fel.

Tyvärr var min oro befogad och den lilla som växt inne i mig har dött, man tror att hjärtat slutat slå ca 9+4 alltså nästan 1 vecka sedan.

Jag märkte ganska fort på läkaren att något var fel, för han blev tyst och koncentrerad och vände inte upp skärmen mot mig, som de annars gör. Han säger sedan orden som får världen att rasa, hjärtat har slutat att slå.

När jag hämtat mig lite efter undersökningen får jag veta mina alternativ. Jag kan välja att vänta, se om kroppen tar hand om det själv, ta tabletter eller genomgå en skrapning. Jag väljer att genomgå en skrapning.
Förhoppningsvis får jag göra den i morgon, jag ska ringa operationskoordinatorn på morgonen  och kolla tid.

Efter beskedet idag tar jag mig hem själv, då maken är med dottern. Jag hinner bryta ihop ett antal gånger efter vägen och när jag kommer hem ramlar jag bara ihop. Jag ramlar ner i ett djupt hål och gör läten jag inte känner igen.
Jag hinner hämta och samla mig lite innan maken och dottern kommer. När de kommer hem känner jag en enorm tacksamhet att vi faktiskt har ett mirakel och en tung sorg då jag vet vad barnet i magen kunnat resultera i.

Maken har berättat för Smilla på väg hem och hon förstår att vi är ledsna men säger i samma mening. Men mamma det är bara att försöka igen ju…. älskade unge ❤ . Hon är ljuset i mörkret!

Efter detta bryter jag ihop lite då och då,  men har bästa familjen som stöttar och vi hjälps åt här hemma. Jag försöker förbereda mig för vad som komma skall under morgondagen.

Många frågar sig nog varför jag skriver om sådant här. Jo vi är många som går igenom detta och kanske kan det jag skriver hjälpa/stötta någon annan och dessutom är detta som ett sätt att bearbeta det som händer. Jag mår bättre av att få skriva av mig.

Undrar hur många tårar man kan fälla?

Hur framtiden blir? Vet inte, försöker ta en dag i taget nu.

Andra dagen på nya jobbet – sjukvårdens larmcentral

Idag har jag vart min andra dag på nya jobbet och inte är jag bara helt slut i kroppen, jag är också helt slut i knoppen. Jag tror verkligen att detta kan bli bra. Det är ju det närmsta jag kan komma att jobba i en ambulans nu när jag inte kan göra det =)

Det har vart två spännande, röriga men framförallt har jag lärt mig mycket. Jag beundrar de som sitter på sjukvårdens larmcentral de gör ett kanon jobb och jag är glad att jag kommer få vara en del av eran verksamhet.

Jag har hunnit vila i soffan en stund efter jag kom hem och nu väntar en skön serie och sedan sängen. För i morgon kör vi igen, då är det dags för tredje passet, men i morgon gör jag ett kortpass. Jobbar bara fram till 11.20 så efter det väntar lunchmys med resten av familjen som är lediga.

Önskar er alla en mysig kväll

Kram

Börjar jobba igen

I morgon ska jag börja jobba igen. Jag ska sitta med på medlyssning på sjukvårdens larmcentral  😆
Vi ska se om det är något jag kan lära mig….. vi har ordnat med en omplacering dit för att jag ska kunna fortsätta jobba. Nu ska jag visserligen bara jobba 50%, men det ska bli så skönt att få någonting att göra.

Så håll tummarna att det går bra för mig i morgon.

Godnatt på er ❤

Det som inte får hända har hänt! – En brandman har dött

En blåljuskollega har avlidit, dödad av en förbipasserande bil på en olycksplats.

Jag kan inte uttala mig om hur det var på plats denna aktuella olycka, jag var inte där. Dock kan jag berätta om det jag själv upplevt. Många gånger upplever jag att folk som passerar en olycka inte tänker till och passerar alldeles för fort. Det är väldigt obehagligt att jobba i en sån otrygg miljö. Vet även många andra blåljuskollegor som upplever samma sak.

Jag ber er nu att tänka er för när ni passerar en olycka och sänk farten, var uppmärksam och när du tycker att du sänkt farten sänk den ytterligare!

Mina tankar går till blåljuskollegans anhöriga och arbetskamrater, beklagar sorgen. Det som hänt får inte hända! Kramar till er ❤

Tack på förhand!

Mina snickare

I helgen när vi var hemma hela familjen tog vi på oss våra snickarkläder och gick ut i garaget för att sortera ut skit. Vi har mycket av sådant i garaget…. att man hinner samla på sig så mycket på så kort tid? Kanske var det mest pappan i familjen som jobbade? Smilla roade sig med att rita på spillvirke och mamman visade mest vart allt skulle vara.

Måste bara visa en bild på min lilla tjej hon gillar inte när solen är för stark eller när det låter för mycket (pappan dammsög). Hon har dessutom sötaste snickarbyxorna från Jula på sig. De är bra med lite extra skydd för knäna.

image